Ja här är vi, isberget och jag 
Nu kan jag förstå varför människorna ser sådär pyttesmå ut i jämförelse när man ser det ifrån vägen några hundra meter bort.
Man känner sig pytteliten när man står där och tittar upp mot toppen. Särskilt när det blåser så hårt som det gjorde idag, så att de snabbt förbipasserande molnen får en att känna det som om man var ute på en flygtur med berget.
Vinden var så stark så att det stundvis var svårt att hålla balansen, så att inbilla sig att man gled fram i hög hastighet tillsammans med berget var inte svårt, snarare tvärtom. Man var tvungen att titta ner ibland för att försäkra sig om att man stod kvar på samma plats, och för att låta den svindlande känslan i huvudet gå över.
Det snurrade på bra därute kan jag lova. Mycket härligare än effekten av en starköl, tro mig
Någon, (tror faktiskt att det är en av mina tremänningar) har klättrat upp och satt en flagga med Dalarnas vapen på högst uppe på toppen. Något som jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra nuförtiden tror jag. Har blivit så rädd för höga höjder och får svindel hur lätt som helst. Det räckte ju med att titta upp mot toppen för att börja vingla.
Tråkigt att det har blivit så men inget att göra åt antar jag, för yrseln som kommer gör det ju livsfarligt att ens försöka klättra högt. Men är i alla fall glad över att jag fortfarande vågar åka berg och dalbanor och verkligen njuta av det. Finns väl inget bättre än suget i magen när det bär av i de branta nedförsbackarna.
Sambon utsätter sig inte för sådant eftersom han helst vill vara den som har kontrollen över fordonet. Men där är jag tvärtom för då litar jag mer på andra än på mig själv.
Det har verkligen bildats fina formationer av isen. Man får lite ”grottkänsla” av dem tycker jag, och sen är det så fint med den milda gröna färgen som det skiftar i. Kan nästan se ett långhårigt istroll som sitter där som på en tron och tittar ut över Siljan, stolt och stark så länge Kung Bore håller fast i oss, men väl medveten om att hans tid snart är över då solens kraftfulla strålar börjar värma och sakta men säkert förvandla tronen till vatten igen.
Nu när vi äntligen sett och upplevt berget på nära håll så kan det gärna få bli vår för min del i alla fall. Men nog undrar man hur lång tid det ska ta att tina upp denna enorma ismassa. Naturen är otrolig.
Så nu återstår matlagning och diskning innan jag ska ha min filmkväll. Har lånat den svenska filmen ”Maria Larssons eviga ögonblick” som utspelar sig i början av 1900-talet och handlar om sjubarnsmodern Maria som är gift med ”suputen” och kvinnokarlen Sigfrid Larsson, (spelad av Persbrandt). Maria vinner en kamera på ett lotteri och börjar fotografera, något som väl inte är så populärt hos Sigfrid som väl anser att kvinnor inte ska hålla på med annat än att sköta barn och hushåll. Men jag tror att hon ”står på sig” och fortsätter med det trots den misshandel han utsätter henne för.
Har kollat en trailer på youtube och det verkar vara en film jag kommer att gilla. Persbrandt är ju suverän och gör sig väl lika bra som både kvinnotjusare och kvinnomisshandlare. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren är däremot inte någon jag känner till så mycket. Hon heter i alla fall Maria Heiskanen.
Vi får väl se vad jag tycker, återkommer säkert om det imorgon, filmer brukar göra djupa intryck på mig. Blir säkert både skratt och tårar som vanligt
Det är ju det som gör en film bra, tycker jag i alla fall.
Förmodligen får jag inget sällskap till filmen eftersom det inte är sambons typ precis. Han föredrar amerikanska komedier eller action thrillers med pang! pang! snygga bilar och heta brudar (som karlar är mest antar jag 
)
Sen hoppas jag att det blir lite lugnare sömn inatt än natten som var. Har drömt sådär otroligt mycket och vimsigt och kände mig helt slut när jag vaknade, naturligtvis med huvudvärk också eftersom jag legat med käkarna hårt sammanbitna. Gör så ibland av någon okänd anledning, förmodligen när det varit för mycket omkring mig.
Drömmandet avslutades i alla fall med att jag brottades med en ilsken rådjursbock. Riktigt otäck känsla var det då jag kommer gående någonstans i skogen ensam i mörkret och plötsligt stöter ihop med tre rådjur som verkar skrämda av något och kommer springande emot mig. Jag tänker att det är väl bara att vifta och ropa lite så att de upptäcker mig och hinner väja, och två av dem viker snabbt av men den tredje som är bocken med störst horn naturligtvis går istället till attack. På något vis lyckas jag undvika den första stångningen och hamnar vid sidan av honom där jag måste hålla mig så gott det går för att han inte ska få chansen att köra hornen i mig. Som tur är så vänder han ju inte lika snabbt som mig och det enda jag kan göra är att klamra mig fast vid honom. Ja och sådär hoppar vi omkring ett tag och det enda jag kan hoppas på är att han ska tröttna och ge sig innan jag själv inte orkar hålla mig undan mera.
Efter en stund tittar jag bort mot de andra två och ser att även den mindre bocken tar fart och kommer rusande emot mig med sina vassa små horn nedsänkta och då inser jag att jag kommer att vara chanslös. Verkligen en läskig känsla det där när man förstår att det liksom är ”kört”.
Hur som helst så är det sista jag kommer ihåg, att den lilla bocken hinner fram till mig och ska precis köra in hornen i mina lår när jag vaknar. Tack och lov för det! Hade nog gjort fruktansvärt ont misstänker jag
Men nu står det matlagning på schemat!
Hörs och ses!
Britta