lillasysterfix

Ja vad kan nu dessa ha att göra med varandra, förutom att mammor och kopplingsvajrar fungerar lite på samma sätt genom att de båda har uppgiften att hålla ihop, leda och hjälpa till så att alla i familjen (vare sig det gäller växlar eller barn) hittar ”rätt plats” här i livet
Och vad det gäller Bengt Pohjanen så kan man väl även stoppa in honom i gruppen karlar.
För säga vad man vill om dem, men nog är man tacksam ibland för att de inte bara ligger hemma i byrån ”i en ask bland andra grejor” som Lill- Lindfors sjunger
Som te x när man står på Hemköpsparkeringen och ska trampa ner kopplingen för att åka hem med en skoltrött tonårsson i bilen, och vips, så bara försvinner pedalen under foten.
Då måste jag erkänna att det är bra att ha en sambo att ringa, och som dessutom är beredd att rycka ut även om han är ”mitt i jobbet” så att säga. Så några slags riddaregenskaper har han i alla fall även om de visar sig ganska sällan
Hur som helst så kom han så småningom på sin vita springare…eller var det i en av gymnasieskolans bussar..??….
för att rädda sin prinsessa i nöd. Tyvärr så var det  värre än han trott eftersom kopplingsvajern var helt av och inte gick att montera tillbaka där och då, så det var bara att inse att vi (jag och sonen) inte skulle kunna ta bilen hem igen.
Och vad gör prinsessan då…när prinsens avsatta tid för prinsessan runnit ut och han inte kan hjälpa henne längre??
Jo….då ringer hon naturligtvis….mamma!
Mammor är ju också väldigt bra att ha ibland, särskilt pensionerade som alltid tar sig tid att hjälpa när något av barnen är i nöd,(även om det yngsta barnet snart är 40 år) .
Så nog känner man sig lyckligt lottad när hon utan gnäll,  mitt i sin storstädning och dessutom i 15 graders kyla ger sig ut med bilen för att ”rädda oss” ur vår situation.
Ska naturligtvis återgälda henne för det!
Ett annat sk ”säkert kort” när det gäller att hjälpa, är min ena svåger som också alltid tar sig tid för andra och väl egentligen är den första jag har i tankarna när det gäller situationer som denna (min reservgubbe kan man väl säga;) . Men nu är det så att han är hästallergiker och jag som ”bara” skulle ner och hämta sonen och köpa hönsmat på samma vända tyckte att jag kunde ta ridoverallen. Skulle ju inte röra mig bland folk som riskerar att få allergiska reaktioner, för är det någonstans man kan åka och handla iklädd stallkläder så måste det väl vara på butiken där de säljer hönsfoder.
Men som tur var kom jag på att jag hade ”häst” i kläderna innan jag lurade ner honom för att hämta oss:)

Sen kommer vi till Bengt Pohjanen som jag bara måste skriva lite kort om.  Har aldrig läst någon av hans böcker men efter att ha sett ett kort program med honom igår, så funderar jag på att göra det. Blev sådär trollbunden som man kan bli av vissa personer (även om det händer väldigt sällan) då han satt i ett stall och berättade om sin barn och ungdom som ”smugglarbarn” i krigstidens Tornedalen.
En del människor har en nästan hypnotisk förmåga när det gäller att berätta historier och han var/är  verkligen en sådan. Till och med min sambo som inte riktigt brukar ha ro att se på den typen av program satt som trollbunden och lyssnade. Vet inte riktigt vad det är som gör att en del människor lyckas fånga ens uppmärksamhet på det viset men dels så hade han en lugn och behaglig röst och dels så använde han en hel del kroppsspråk ,och som den ”konstnär” han är så använde han ord som gör att fantasin får fart och ”målar upp” bilder i hjärnan precis som om man såg på film.
Sen var det något i hans blick också som fick mig att jämföra honom med Rasputin
Nämnde det för sambon, men han var så inne i berättelsen så jag fick bara ett mumlande svar. Vet inte ens om han hörde vad jag sa   Så nu måste jag nog ta och låna en av hans böcker och i alla fall ”provläsa” den. Nu är det inte alls säkert att han skriver på samma sätt som han berättar men vill i alla fall ta reda på det. Fast helst skulle man sitta vid en lägereld och lyssna på hans historier ”live” så att säga, och få den där magiska känslan av att tiden stannat till och att det enda som finns är här och nu! För så skulle det nog upplevas.

Men nu väntar Hugin och Idunn på sin frukost och vedförrådet börjar sina igen. Sen får vi se vad den här dagen har att bjuda på. Nackspärren är något bättre och inatt stoppade jag den lilla kuddtjuven som kom smygande ett par gånger:)
Så han fick nöja sig med att ligga bredvid kudden istället för på den, vilket han, som den snälla och kärleksfulla katt han är accepterade utan protester och med sitt vanliga spinnande.

Hörs och ses!

Britta