lillasysterfix

Sitter här just hemkommen från ännu en lektion i centrerad ridning och kände att jag bara måste skriva av mig känslan som plötsligt infann sig idag under ridningen.
Hm…? hur börjar man?
Om man tänker sig hur det är när man gör en lång bilresa och sitter och slumrar till då och då med i bästa fall en ihopknölad jacka som stöd mellan sig och bilrutan.  Ena sekunden hör man motorljudet och vips så blir det knäpptyst…nästa sekund är ljudet tillbaka…..försvinner igen…..tillbaka osv. precis som om någon höll på att stänga av och på  ljudet från omvärlden då och då, fastän det i själva verket är för att man somnat som ljudet försvinner.
Nu vet jag ju inte om alla upplever det så men för mig är det i alla fall de enda gånger jag verkligen känner att jag somnar.
Nu menar jag inte att jag somnade till på hästryggen idag, men vill försöka beskriva hur känslan är när det plötsligt bara fungerar mellan dig och hästen.Vips så bara hamnar man i ett annat slags medvetande. Egentligen är det nog dumt att jämföra det med att somna eftersom det här snarare är ett uppvaknande, ett slags meditativt tillstånd, alltså att man tar sitt medvetande till en annan nivå…?
Hmm..? Låter kanske flummigt men de som vet vad jag menar förstår nog hoppas jag
En del säger sig kunna få den här känslan när de är ute och springer, alltså på en joggingtur, något som jag aldrig upplevt då jag snarare har fullt upp att se till att få luft överhuvudtaget, men kan nog förstå att det kan inträffa om det är så att man har väldigt bra kondition och får in ett bra flyt i joggingen.

Nu hände det bara under två ganska korta stunder idag, men det räcker för att förstå vad det är man är ute efter när det gäller den centrerade ridningen. Förstår nu vad det är man strävar efter och det där med att känna att man är i hästen istället för på hästen som Mia pratar om.  Går faktiskt att jämföra med när de flyger på drakarna i filmen Avatar om man sett den, (vilket man måste göra om man inte gjort det:)  Skillnaden är väl att med en häst kör man så att säga trådlöst:) I filmen kopplar de ju ihop sig med drakarna och deras medvetande.

Som sagt så var det bara under några sekunder som känslan infann sig men förhoppningsvis ska den komma oftare och lättare för varje lektion. Är i alla fall glad att redan ha känt på hur det är att verkligen samarbeta med hästen med hela kroppen och sinnet hos oss båda. En riktig AHA- upplevelse! Kort men helt underbar.
Nu är ju Mia också en fantastisk instruktör eftersom man känner att hon verkligen vill dela med sig av sin filosofi och blir uppriktigt glad de stunder man lyckas Hennes känsla och seende för det här gör att hon direkt uppmärksammar när det går bra, så bara ett par sekunder efter att jag kände hur jag hamnade i det där ”nu fungerar det” tillståndet, utbrister hon, ”kolla, där har du det, det där är centrerad ridning”  precis som om jag sagt rakt ut till henne att nu tror jag att jag fått till det. Men inte ett ord hade jag sagt, utan hon fångade helt enkelt mentalt upp både min och hästens känsla av bra samarbete.  Häftigt , måste jag säga!
Så nu ska jag som Mia sa,  försöka ta med mig just den känslan till nästa lektion och glömma det eventuellt negativa som inträffade. Det här är också ett väldigt bra sätt att träna sitt självförtroende och sin självkänsla på, för här måste man vara snäll mot sig själv och tro på att man klarar av det annars faller hela filosofin.
Så för oss svenskar måste det här vara en extra utmaning eftersom det anses kaxigt och uppnosigt att tänka att man är bra på något:) Det kan det ju också bli om man hela tiden måste gå och prata högt om hur duktig man är på det och det och liksom vill höja sig själv över andra, men det är inte det jag menar med att tro på sig själv. Det är den inställning man har inom sig, till sig själv, som man inte ens behöver tala om för hela världen eftersom den styrka det ger gör att man kan vara nöjd med att veta att man duger som man är. Det handlar ju också om ödmjukhet och att man inte ska tro att man behöver trycka ner andra för att höja sig själv.
Oj, nu svamlade jag nog iväg igen, men kanske gjorde mig lite förstådd i alla fall. Det är ju oftast så att det är de som skryter och hörs mest som är de mest osäkra på insidan så att säga. De måste prata och skrävla om allt så att ingen ens ska börja fundera på att gräva lite djupare och kanske hitta den där lilla osäkra individen som sitter där längst inne i hjärnan och gömmer sig, livrädd för att någon ska ta sig igenom barriären den byggt upp i form av skryt.

Nåja, nog med predikan nu, börjar bli hämtningsdags  av två söner och livet rullar vidare med matlagning, disk osv.

Ha det bra !

Britta