Har fått hemläxa av min massör som nog kanske börjar inse att han annars kommer att gå bet med min onda axel/arm, (törs skriva det här eftersom jag vet att han inte läser bloggen, envisare får man nämligen leta efter och han har gett sig f-n på att fixa den här armen åt mig.:)
Grejen är bara den att han ännu inte riktigt förstått exakt vart problemet sitter och eftersom han är van att fixa de flesta problem på ganska få behandlingar så har ”vi” nu kommit till den punkt då han skickat med mig en bok om de olika problem det skulle kunna handla om.
Har också fått tre A4 med stretchövningar på de muskler som ”startat kriget” och gärna drar ihop sig och jävlas, rent ut sagt, så att smärtan uppstår.
Så nu sitter jag här alldeles snurrig i huvudet efter läsning i boken och på nätet om symptom som stämmer överens med mina.
Det lustiga är att han igår nämnde att mina besvär påminde om de som kan uppstå om man rott väldigt mycket,(hm…nej, var ett tag sedan jag rodde måste jag säga:) och när jag läste om något som stämde bra in på mina besvär och hade med instabilitet att göra så stod det just att kanotister var utsatta för det.
Så vi får väl se vart det hela slutar? Har i alla fall fullt förtroende för honom och är naturligtvis tacksam över att ha hittat någon som verkligen bryr sig och går in för att försöka hjälpa mig.
Själv har jag väl försökt nämna att jag kanske helt enkelt är utsliten och att det inte är så mycket att göra åt, men det vägrar han att ens lyssna på och menar att jag är alldeles för ung för det?? Hmm..?
Blir lite tveksam där med tanke på att jag nött och jobbat med städning med den här axeln i åtminstone över tjugo år. Men får återigen lita på det han säger och se det som positivt att han gjort detta till en utmaning för sig själv.
Fast det värsta är att han säger att han kommer att bli djupt besviken på sig själv om han inte löser det här åt mig och då känns det plötsligt som om jag får lite press på mig, fast jag vet att det är helt tokigt att tänka så.
Men det sista jag vill är att göra någon besviken, så i värsta fall slutar det väl med att jag säger att det är bra utan att det riktigt är det bara för att han inte ska känna sig misslyckad:)
Men nejdå, så långt kommer jag inte att låta det gå. Det är möjligen något jag kunde ha gjort när jag var ung och ville vara alla tillags även om det mest drabbade mig själv i slutändan.
Börjar ju bli sur och egoistisk gammal tant nu och har lärt mig att man inte alltid kan sätta sig själv i ”sista rummet” så att säga. Egentligen är egoistisk fel uttryck. Man kan väl säga som så, att alla har faktiskt rätt att visa sig själv och sitt eget liv respekt och inte nedvärdera sig själv till förmån för andra hela tiden.
Det är liksom inte heller snällt mot det egna jaget att se ner på sig själv, för då kan man heller inte ge av sig själv till andra på ett positivt sätt.
Så det får väl bli segelbåt nästa gång jag ska ge mig ut på sjön eftersom jag tydligen rott alldeles för mycket i mitt liv???:)???
(Möjligen fem gånger sammanlagt under hela min livstid)
Och i och med det här så har vi ju svaret på frågan i visan ”Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror?”
Jo det måste ju faktiskt vara jag det! För tydligen ror jag en hel del på dagarna….men några åror verkar det då inte behövas för jag äger i alla fall inga…;)
Britta