Snart dags att lämna det ”kära hemma” igen och sätta sig i bilen för den sista resan till Gävle. Känns skönt att tänka den tanken samtidigt som det nu börjar dyka upp en annan slags tanke och känsla som man haft förmånen att vara fri ifrån ett tag nu.
Ni vet den där ”tillbakatilljobbetkänslan”!
Kommer såklart inte att säga att jag föredrar att gå hemma och vara sjukskriven pga cancer…men har bara fått ännu mer bekräftat för mig att friheten det innebär att inte behöva åka till ett arbete varje dag och vara ute bland människor och ”socialisera” är något jag mår oerhört bra av inombords!
Jag mår definitivt bäst när jag själv till största delen kan bestämma hur mycket och ofta jag vill ha andra omkring mig.
Så är det bara!!
Jag är inte lat och arbetsskygg, nej tvärtom så älskar jag fysiskt arbete och trivs bra med att städa men, menar bara att jag heller inte skulle sakna det ”sociala” med att ha ett arbete om jag inte skulle vara tvungen till det pga att få in de nödvändiga kronorna till ”brödfödan”
Många har jag förstått känner ju det där ..”det blir skönt att komma igång och jobba igen”…”att få träffa folk och få lite rutiner” ..osv!
Och rutiner gillar jag med, för då fungerar jag som bäst. Att veta vad jag ska ägna dagen åt och lägga upp den så att det passar mig. En perfekt dag för mig innehåller både fysiskt arbete där man ser och känner att man gör lite nytta och sen avkoppling och mys i soffan på kvällen.
Men allt det kan jag uppfylla härhemma utan att behöva åka iväg och träffa andra. Jobb finns det så att det räcker och blir över och sällskap har jag så att jag klarar mig i form av min egen lilla ”familj” plus någon släkting som tittar in lite då och då!
Det räcker för mig!
Den här sjukskrivningsperioden har varit ett test för mig för att se om jag verkligen skulle kunna känna mig nöjd med att ”bara gå hemma” som det heter och som jag så gott som alltid drömt om att kunna göra och ja….det är absolut något jag skulle klara av utan att få någon som helst ”abstinens” efter ett mer socialt liv!
Men nu är det ju inget val man har så det är väl bara att fortsätta streta på och socialisera sig några år till…ca 20 år närmare bestämt innan det är dags för pensionen! 
Om man nu får vara med ända tills dess? Det vet man ju aldrig men hoppas verkligen det!
Vore fantastiskt att få uppleva det innan det är dags att lämna jorden för den här gången!
Annars har vi haft en bra helg med lite födelsedagsfirande (av ”någon” som fyllt ett jämnt antal år men inte är överens med siffran, säger inte vem och vilken siffra men är någon jag delar livet med och som är ca 20 år äldre än mig… 
) och en hel del motion för mig och Line. Igår blev det en riktigt äventyrlig skogstur på cykeln
Var inte meningen från början att vi skulle hamna på en halvt igenvuxen skoterled men så blev det! Och roligt var det….och svettigt….och jobbigt….och lite, lite läskigt ett tag när jag var tvungen att hoppa av cykeln för att det blev för snårigt och för en stund trodde att vi kommit lite vilse!
Men vilse var vi aldrig även om det kändes så ett tag när jag gick där i den höga vegetationen och släpade på cykeln över stenar och djupa gropar, och aldrig tycktes komma fram till den väg jag räknat med att vi skulle.
En gång blev vi tvungna att vända också pga att vi råkat vika av från själva skoterleden, och då började det kännas lite motigt eftersom jag redan var svettig och inte hade något att vare sig äta eller dricka med mig.
Till slut kom vi dock fram på ungefär den plats jag förväntat mig från början och gissa om det var skönt att släpa upp cykeln på den riktiga skogsvägen igen, få hoppa på och trampa iväg hemåt!
Line tyckte dock att det var kanonkul hela tiden och sprang fram och tillbaka, skuttade och hoppade och rullade sig det våta höga gräset.
Hon älskar verkligen skogen!!
Så det blev ett bra konditionspass och till och med lite styrkepass faktiskt genom att gå och släpa på min tunga mountainbike. Och det bästa med det var att jag fick känna vilken ”form” jag var i konditionsmässigt, vilket var bättre än jag trodde efter det lata stadslivet i Gävle.
Visst blev jag lite trött och svettig efter ett tag men hade kunnat hålla på ännu längre och återhämtade mig snabbt när det ”stretigaste” var över :)
Känns skönt inför ”jobbstart” även om det kommer att bli ovant att jobba så mycket med armarna som jag gör under en arbetsdag.
Så nu är det bara att ladda för de fyra sista dagarna. Och det värsta den här gången är väl att åka ifrån Line. Sv kommer nämligen att stanna hos mig då det är så kort tid så honom behöver jag inte sakna och längta efter den här gången.
Det känns faktiskt väldigt skönt att inte bli lämnad ikväll. Jag som trodde att jag var i så stort behov av ensamhet? Och ja…hemma kan det vara skönt att vara ensam några timmar när man har sitt eget att gå och pyssla och fixa med, men borta?…..nej…det är något jag också lärt mig under den här perioden. Att bo ensam långt hemifrån är inte något jag föredrar,och om det skulle bli så att jag behöver strålbehandling någon gång igen i livet så kommer jag nog till och med att föredra att pendla varje dag.
Det som jag tidigare trodde skulle bli alldeles för jobbigt för mig.
Ja man lär så länge man lever…det är då så sant! Och fullärd blir man aldrig…vare sig om sig själv eller om livet i stort. Och tur är väl det, för då skulle man kanske riskera att få lite långtråkigt!
Britta