Ja då var man tillbaka i sitt ”andra hem”! Och på något vis har man så smått börjat vänja sig vid den här delen av livet nu!
Visst hade jag mycket hellre stannat hemma och fortsatt leva det liv jag själv valt, men ändå så känner jag inte enbart motvilja mot att komma tillbaka till hotellrummet.
Men det är väl så hjärnan fungerar för att man överhuvudtaget ska klara av stora förändringar i livet. För någonstans vet man ju att man inte har något val i den här situationen och då tror jag att man kanske till och med undermedvetet börjar leta ”guldkorn” och trivselfaktorer i sin nya ovana tillvaro…bara för att stå ut med den helt enkelt!
Redan innan jag vinkat av Sv och Line (ja hon fick följa med till storstan en sväng den här gången) märkte jag hur jag började planera och föreställa mig vad jag skulle göra när de åkt.
Såsom man gör även under en vanlig vardag.
Man gör liksom upp en plan i huvudet för vad man ska göra under dagen och i vilken ordning osv….eller det tror jag väl att de flesta gör i alla fall?…att man ”ser” framför sig vad man ska göra, och får olika slags känslor som svar på det!
Oj…nu blev det nog lite flummigt kanske men hoppas att ni förstår vad jag menar?
Som när jag nu tänkte på att jag först skulle gå till coop och handla lite, sen gå tillbaka och ”boa in mig” på hotellrummet.
Då kände jag faktiskt något som kan kallas för en positiv känsla…en reaktion från hjärtat ..eller hjärnan kanske 
…..som gav en slags ”myskänsla” till svar!
Typ ett ”Ja…så gör jag..det blir bra…och mysigt…kanske hittar en bra tidning att läsa till kvällen också !”
Det är det jag menar är en en slags överlevnadsinstinkt.
Hjärnan ser liksom till att man åtminstone inbillar sig att man trivs med tillvaron ….och tack och lov för det!
Det allra bästa vore ju om Sv kunde vara med mig här hela veckan men nu fungerar det inte så och är inget valbart alternativ, så då ser min kära lilla ”nalle puh hjärna” till att jag hittar ett litet ljus i tillvaron ändå!
Så från att han åkte nu så har jag ägnat mig åt…
…att gå och handla och fylla minibaren…med allt utom alkohol …
…gjort i ordning kaffe och te-bordet…eller köksavdelningen kanske man ska kalla det …
…hängt in kläderna i garderoben…
…..möblerat om för att få mera golvyta…
…fixat tv-hörnan….
…satt igång tv:n såklart…den får nämligen fungera som min ”sambo” nu när jag är ensam. Ett sällskap vars ljud och prat känns skönt att ha lite i bakgrunden …även som nu när jag sitter vid datorn och skriver.
Den här gången fick jag börja med att ha Stefan Lövén som sambo en stund :)….och hm?..ja, han är säkert snäll och trevlig men…pratar alldeles för mycket tycker jag … 
Och naturligtvis ”laddat”sängbordet med dagbok och nyinköpt inredningstidning, så att jag har något att se fram emot vid läggdags också! :)
Det är precis sånt man måste göra för att få tiden att gå och ta sig igenom dagar som dessa då man egentligen längtar efter något helt annat…
Som t e x efter att få dra på sig vandringskängorna och ge sig iväg ut på någon okänd vandringsled…
…åka ut på fisketur med Line och Sv….
…ta promenader med Line i skogarna ”hemmavid”…
…sitta på en sten vid en sjö och fika….
…ta med sig floran ut och lära sig lite nya växter…
…eller bara ligga på stranden vid en älv och lyssna till ljudet av det forsande vattnet!!!
Är så tacksam över att jag hör till dem som faktiskt kan se fram emot att göra just alla dessa saker igen när behandlingen är avklarad!
Önskar att alla cancerdrabbade hade den möjligheten!!
Britta