Ja vilken konstig helg det blev! Kroppen har varit härhemma men tankarna faktiskt mest i Gävle.
Visst var det skönt att komma hem igen och blev extra glad över att en av de kämpande solrosorna i den torra hårda jorden efter grävningen i våras, börjat blomma.
Gula blommor är inte min favorit men solrosor kan konsten att charma ändå!
Och den andra av dem låg inte långt efter. Står nog i full blom den med när jag kommer hem på fredag!
Ja för imorgon bär det av till Gävle igen och nog kan jag erkänna att det känns lite konstigt! Att jag ska vara den som är borta? Jag som sällan åker någonstans och trivs bra med att gå hemma och ”skrota” i veckor om chansen erbjuds. Som jag gjort den här sommaren…sommaren vi aldrig kommer att glömma av både det ena och det andra skälet.
Sommaren efter våren då jag fick reda på att jag hade bröstcancer. Sommaren då vädrets makter bestämde sig för att få tyst på oss ”gnällsvenskar” en gång för alla….men….sen stod det väl inte på förrän vi fick anledning att gnälla över att vädret blev för bra istället 
(Vi svenskar måste ha något att klaga och gnälla över, annars kanske vi plötsligt inser att vi faktiskt egentligen har det lite för bra)....jag menar….det måste ju vara lite synd om oss också!
Sommaren då Sveriges skogar stod i brand också förresten. Det kommer vi heller aldrig att glömma! För att inte tala om den svåra foderbristen som våra bönder drabbades av…eller ja…den krisen är ju inte över än och i förlängningen drabbas vi ju alla av det till slut på ett eller annat sätt, för vi vill ju gärna ta del av det de sliter för att producera fram.
Sommaren då jag fick prova på livet som cancerdrabbad…..men med en tur utöver det vanliga. Tänk att man nästan kan känna lite skuld och dåligt samvete mot alla de andra som det inte gått och kommer att gå lika bra för!
För inte kan jag påstå att jag kämpat och lidit särskilt mycket trots en elakartad tumör. Visste inte att den här sortens cancer faktiskt fanns. Att det trots att den är ”elak” kan bli en så lindrig period av tillfrisknande.
Detta har fått mig att ändra inställning till den här sjukdomen överhuvudtaget.
Cancer måste inte betyda död och i dagens läge går faktiskt många av dess former att bota. Kommer nog att tänka på det nästa gång jag hör om någon som fått cancer.
Kommer inte automatiskt tänka att ”jaha då är väl han/hon snart död också då”! Vilket jag faktiskt oftast gjorde förr.
Nu vet jag vilken vård som finns att få och hur många underbara läkare och sköterskor det finns som vill göra sitt absolut yttersta för att ta hand om oss på bästa sätt!
För i mitt fall har jag inget som helst att klaga på vad gäller vården. Allt har flutit på och bemötandet har varenda gång känts proffsigt, medmänskligt och pålitligt.
Har inte alls märkt av någon personalbrist eller stress under den här tiden och det är såklart människorna förtjänst.
De människor som valt vårdyrket för att de känt att det är vad de vill ägna sig åt. Att vårda och hjälpa sjuka att bli friska igen.
Människor som ärligt och genuint bryr sig om andra människors hälsa och mår bra av att ”göra gott” för dem!
Tack för att ni finns!
Ja helgen har gått fort och inget särskilt har blivit utfört heller. Åkte till PMU i Leksand i lördags och hittade en tröja och två par byxor som jag måste fålla upp innan kvällen.
Byxor är i stort sett alltid för långa för mig i benen.
Sen lyckades jag få till en kort joggingtur i morse med Line och Sv som sällskap…men såklart började det både åska och regna så det var bara att stega iväg hemåt igen i hög fart.
Erkänner att jag är lite åskrädd och vill helst inte vistas ute i det.
Men nu lyser solen igen och sommaren skrider vidare! Dags att börja fundera på packning inför veckan. Blir väl som vanligt att ta med sig alldeles för mycket kläder.
Hör nog av mig igen när jag ”landat” på hotellrummet. OM jag nu får igång internet vill säga 
Ha det gott så länge!
Britta