Skulle ljuga om jag sa att jag slutat med socker…men kan helt ärligt säga att jag i alla fall minskat mitt intag med sisådär en 80 %.
Var när jag läste att cancerceller mår väldigt bra av att ”matas” med socker som något ”hände i huvudet” på mig.
För nog är det ett riktigt gift för oss det där vita,söta, goda som får vårat belöningscentrum i hjärnan att jubla, och inte är det konstigt att många är så beroende av just den ”kicken”!
Men är det något jag lärt mig nu sedan cancerdiagnosen så är det att en väldigt stor del av det ”beroendet” också har med psykologi att göra.
För nog har jag haft perioder i livet förr när jag försökt ”sluta med socker” men aldrig har det väl varit så lätt som den här gången, och för mig är det ganska uppenbart att det har med rädsla och tanken på de konsekvenser ett högt sockerintag faktiskt kan få för kroppen att göra.
För när jag nu vet att mycket socker faktiskt kan få min kropp att börja bilda nya cancerceller någonstans så har det där suget och längtan efter sött minskat med säkert 90% jämfört med tidigare gånger jag försökt sluta.
Så egentligen måste det vara så att det är motivationen som styr hur ”enkelt”det är att ändra riktigt inpräntade vanor.
Nog har jag vetat förr att socker är onyttigt och kan vara rent skadligt för kroppen men eftersom jag då ännu inte fått något ”bevis” eller känt någon riktigt allvarlig konsekvens av det så har motivationen helt enkelt inte varit stor nog för att sluta.
Det är först nu när jag verkligen vet att jag kan få cancer av att äta fel och onyttigt som jag lyckats, stänga av ..eller vad man ska kalla det?…de där signalerna till hjärnan som skriker om att ”nu bara måste jag ha en påse lösgodis…eller en 200 grams chokladkaka” !!!!
För nej….det måste jag faktiskt inte nu när jag vet att jag riskerar att förkorta mitt liv pga det!
Älskar livet alldeles för mycket för det. Och en livstid är redan kort nog även om man skulle lyckas leva tills man blir närmare 100 tycker jag :)
På tal om livstider förresten, och till något helt annat än socker. För är det några som kan skryta med långa livstider så är det väl våra träd. Och är det något jag är fascinerad av och känner en vördnad för så är det just träd.
Träd….vad vore livet utan dem? Jo faktiskt ingenting kan man säga för då skulle det inte finnas mycket till syre åt oss andra här på jorden.
Och gillar man träd så är det här en bok man bara måste skaffa sig.
Trädets tid av Christel Kvant!
Har läst träd och skogsböcker förr men den här är nog den bästa hittills.
Faktiskt så bra så att både Sv och jag var helt överens om att beställa en egen efter att ha lånat den på biblioteket.
Dels så är den skriven på ett lättläst och lättförståeligt vis och sen innehåller den massor av helt underbara bilder….
..såna där bilder som man känner att man måste stanna upp vid och bara sitta och ”ta in” och njuta av.
Så är man ”trädvän” så är det här en bok man absolut vill ha i sin bokhylla.
Ja nu är midsommaren över och för mig är det mer en lättnad än sorg. Nu behöver jag inte längre gå och ”ladda” för allt det sociala det innebär med att först ha hela ”spelmanslaget” här på samling inför avtågandet mot stången. Gå efter ”tåget” dit och sen komma fram till folksamlingen där med allt vad det innebär att hälsa på ”byfolk” deras släktingar och egna släktingar osv….!
Då kanske man tror när man läser det här att jag känner mig tvingad att gå runt och leta upp och hälsa på alla jag känner där men så är det knappast. 
försöker så gott det går och utan att möta alltför många blickar ta mig till platsen där mina närmaste släktingar håller till, och sen gärna hamna ”lite bakom” bland dem också.
Sen står man där och ”trycker” (ler och ser trevlig ut såklart när någon avlägsen släkting eller bekant passerar) och väntar på att stången ska komma upp så att man kan gå vidare ner till syrran där släktfikat väntar.
Där försöker jag också hålla mig undan så mycket det går och plocka ihop lite fika och hitta ett ”tryggt hörn” någonstans med de jag känner mig mest bekväm med, men det är inte alltid så lätt när hela gården och huset är uppfyllt av för mig både kända och okända människor.
Sen efter ca ett par timmar kommer den där ljuva stunden då man får gå hem till sig för att hämta sin mat inför kvällen som i bästa fall äts med endast de allra närmaste ( men det vet man dock inte från år till år då det kan variera med tanke på vilka andra släktingar eller vänner de närmaste bjudit in) … ja , ni förstår ju vilken stress hela denna tillställning kan skapa inombords hos en introvert människa :) !
Säger det med ”glimten i ögat” för det måste låta konstigt för en normalt socialt fungerande och inser ju själv att det till och med är lite komiskt, men tyvärr så är det så det är i min verklighet.
För om jag ska vara helt ärlig så skulle jag lika gärna kunna strunta i att fira midsommar överhuvudtaget. Åtminstone på det vis man förväntas göra.
Den ideala midsommaren för mig vore att gå ut på midsommaraftons morgon (innan alla andra vaknat) och plocka blommor och sätta i vaser och krukor både inom och utomhus, göra en fin krans att ha på huvudet, äta lite sill och potatis till lunch i trädgården (om vädret tillåter) sitta och bara lyssna på ”folkvimlet” omkring utanför häck och plank…bara lyssna och inte delta, inte synas …gå runt hemma på gården och dofta på blommor och filosofera…fota lite, läsa, titta på fåglar och insekter som rör sig uppe i ekens bladverk, och studera utvecklingen av det som växer i trädgården.
Ja helt enkelt ”bara vara” och känna in det som jag tycker är det symboliska med midsommar.
Att helt enkelt uppmärksamma och liksom välkomna sommaren med allt vad den ger i form av växtlighet. Allt som ska växa och skördas inför vintern. Och helt enkelt bara vara glad över att få leva och uppleva allt som händer i naturen under den korta tid som sommaren trots allt är.
Och nu fortsätter sommaren med flera lediga veckor som det gäller att fylla med bra och roliga saker och upplevelser. Ska verkligen försöka ta vara på den här tiden och göra sånt jag vill och trivs med…både nyttiga, fysiska sysslor och sånt som bara är avkopplande.
Gäller att försöka hitta en bra jämvikt där.
Sen bara måste vi komma igång med någon form av regelbunden träning också. Kondition och styrka är något som vi båda behöver bygga upp. Sv med tanke på sin ålder (för att inte ”gamla till sig i onödan” som 105 åriga Dagny säger 
och för att bli av med en del av sin farliga övervikt…och jag med tanke på att man mår så mycket bättre under hela efterbehandlingen av cancern om man ser till att hålla sig i bra form.
Katter är väl ett djur som verkar ha hittat en bra jämvikt i livet? De äter lagom mycket, rör på sig lagom så att de håller sig i form, vilar sådär lagom mycket och roar sig lite däremellan.
Och så lite nyfikenhet på det sen….vad är det för en manick den där människan håller på med nu måntro?
Avslutar med en bild som ”valde ut sig själv” när jag ställde ner kameran på bordet en stund med displayen påslagen. Tyckte det såg fint ut med en av våra köksstolar intill det bruna bordet.
Ha det bra så länge …och snart är sommarvärmen tillbaka!
Britta