Igår hade jag en av mina bättre dagar måste jag säga. Är ju en person som gillar att göra saker, rent praktiskt alltså och därför känns det extra roligt och tillfredsställande när man lyckas göra lite nytta trots att man är sjukskriven.
Energin till det fick jag nog mest ifrån att jag efter att ha pratat med en av sköterskorna på bröstkirurgin fick klart för mig att de besvär jag har just nu är helt normalt och inget att oroa sig över.
Allt har ju gått så bra ifråga om läkning efter operationen, såren med stygnen ser fina ut och träningen av armen och axeln går framåt och blir enklare för varje dag.
Men däremot har det under den senaste veckan blivit mer och mer besvärligt med ett ”hårt och knöligt” område alldeles ovan stygnen på bröstet och bredvid det under armen.
Känns ungefär som om man skulle ha ett gäng stenar under huden som ligger där och ömmar och ibland liksom sticker och bränns.
Utanpå syns det däremot inte så någon infektion har jag inte haft funderingar på, för då skulle det väl säkert se rött och svullet ut också.
Har funderat ett par dagar på att ringa och fråga men…att ringa är något jag verkligen drar mig för måste jag erkänna. Har alltid avskytt och undvikit det så länge det gått men ibland kommer man ju till den där gränsen då man bara måste!
Och då gör jag det såklart, även om det bär emot!
Så jag tog och laddade med lite extra mod 
och ringde upp kontaktnumret jag fått. Och sen blev det såklart som det alltid blir när jag väl tar mig för med att ringa….att man (oftast) får prata med en jättetrevlig människa som inte tycker att det finns några ”dumma frågor” i det här fallet.
Fick veta att hårdnaden runt såren är väldigt vanlig och kan hålla i sig flera månader efter op, så lättad av det svaret fick jag för mig att ge mig på en fönsterputs av det lilla fönstret inne på den lilla toan uppe.
En typisk sån där grej som man aldrig tar sig tid till annars när vardagen rullar på. Sånt där som man inte tycker är särskilt viktigt eftersom den här toan används så sällan. Nuförtiden är det mest bara äldste sonen som använder den då han har sitt rum alldeles bredvid och med tanke på hans intresse av hur städat det är så har anledningen till att tvätta just det här fönstret varit ännu mindre. …ni förstår vad jag menar!
Städningen av själva toaletten står han visserligen för och sköter det bra med städning minst en gång i veckan, men det är väl också mycket för att hans ”elaka” mamma gett honom ”order” på att göra det 
Själva rummet är väldigt litet men fint med helkaklade väggar och golv, och ibland känner jag nästan lite dåligt samvete mot det att det är så bortglömt av mig
Men nu fick det lite extra kärlek och den dammiga fönsterbrädan och superskitiga fönstren fick sig en riktig uppfräschning.
Kan erkänna att det var flera, flera år sedan sist jag gjorde något åt det och på fönsterbrädan stod en heldöd gulnad krukväxt, fyra terracottakrukor med jord i som jag förmodligen planterat något frö eller någon kärna i för typ hundra år sedan…ni ser…kommer inte ens ihåg vad som var menat att växa där?….några dammiga, kladdiga små flaskor med flera år gammal badolja …ett ”ludet” gammalt fat med värmeljus och en grådammig stackars kandelaber.
Och gissa om det var en skön känsla när man fått bort allt det där, torkat bort allt damm, putsat fönstren och kunde ställa dit två nya krukväxter (hoppas jag lyckas hålla dem vid liv nu bara) och ställa tillbaka den nyrengjorda ljusstaken.
Ser riktigt stiligt ut nu måste jag säga
Men tid tog det förstås, och det hade jag räknat med.
Fönstret är svårt att komma åt (säkert också en anledning till att det hamnat på ”detgörjagsen” listan. Sen har jag ju inte full rörlighet i armen än heller. Men genom att ställa kökspallen i badkaret och ”förlänga” armen med hjälp av en diskborste som jag hängde fönsterputsartrasan på så kom jag faktiskt åt hela rutan.
Vet inte hur länge jag höll på men som det är nu så behöver jag ju inte tänka på vad klockan är så det var bara att ”ta en sak i taget” och jobba sig framåt.
Nöjd blev jag alla fall och hjälp vad mycket ljusare det blev i det lilla rummet
Och som om det inte var nog i detta sjukskrivna tillstånd så lyckades vi tillsammans Sv och jag fixa nät över jordgubbarna också!
Det blev ju inget extra odlande för mig i år då jag inte precis räknat med en cancerdiagnos när jag i vintras började fantisera om allt jag skulle vilja göra i trädgården.
Men men…försöker i alla fall sköta det lilla som finns så gott det går och vi insåg båda att det vore väldigt synd om fåglarna skulle ta alla jordgubbar som redan börjat skifta så smått i rosa.
Är mycket mer kart i år än förra året och hoppas nu bara att det inte hann bli för torrt innan jag förstod att jag måste börja stödvattna.
Hade ju planer på att stjäla lite hästskit från grannen också och gödsla med men det blev det heller inget av med.
Däremot har jag lyckats göra en laddning nässelvatten som nu står upptappad på flaskor så det har jag i alla fall vattnat ett par gånger med. En del på nio delar är det som gäller vid utspädning.
Och nu verkar det som om den äkta svenska sommaren är tillbaka med blåsväder, kylig luft och regn lite då och då. Och visst förstod man väl att det som var innan egentligen var för bra för att vara sant….men man vänjer sig alltför lätt ändå :(
Tur att det är så tidigt på sommaren än så förhoppningsvis ska vi väl hinna få lite mer sol och värme innan hösten är här.
Synd bara att alla blommor snart blommat över.
Plockade en bukett ängsklockor häromdagen. Gäller att ta vara på det som finns så länge det går.
Ha en fortsatt bra blåsdag…
Britta