Tack Samus för de 13 år vi fick dela livet med dig. Du gick alldeles för tidigt!
Fick ofta höra hur fin du var och vilka annorlunda färger du hade…och visst var det så…vacker, värdig och klok var du.
För att inte tala om alla underhållande diskussioner man kunde föra med dig…och alltid få svar. Ibland lät det till och med som om du visste när och hur du skulle svara med ett Ja eller Nej……..ett mjaaa….eller ett mer långdraget…mjäääee…. !
Mästare på att använda rätt tonläge var du också. När du på natten kom på att du väldigt gärna ville gå ut och lät höra ett milt och väldigt försiktigt…miao…..utanför sovrumsdörren, till motsats mot det hesa, skrapande uppfodrande …määääe,määäe, määääe…när du tyckte att det var bråttom med att lägga upp burkmat.
Då tyckte du att det var läge att låta som om du inte fått mat på flera dagar….och tro mig, det funkade bra, för det enda man ville var att så snabbt som möjligt få tyst på det lätet.
Tretton år sedan alltså, som du kom till oss som en liten 12 veckors kattunge. Så otroligt vacker redan då och med en tydlig, stark personlighet.
Trodde väl aldrig att du som yngst i ”kattskaran” skulle ”lämna” som nr 2 av 4.
Men tydligen var tiden inne och någon återvändo fanns inte när olyckan väl slog till.
Det var dagen efter operationen av min tumör som jag satt ute på bron och njöt av sol, fågelsång och värme. Var på något sätt medveten om att du befann dig i diket utanför syrenhäcken men tänkte såklart inte just på vad du gjorde där.
I efterhand är det att du förmodligen hade fångat något och var helt fokuserad på det som är den enda förklaringen till varför du inte reagerade tidigare på bilen med släp som kom farande förbi i som vanligt alldeles för hög hastighet.
Vet bara att jag hörde hur det skramlade till från släpvagnen, att jag kastade en blick ditåt och fick se dig komma hoppande genom häcken. Vinglade till lite med bakdelen, såg panikslagen ut och sprang en bit, stannade till och lyfte ena bakbenet och fortsatte sen i full fart in genom ett hål i husgrunden.
Och där blev du kvar…i nästan tre dygn måste du ha legat därinne och bara väntat ut smärtan och hoppats på att bli bättre.
Det är ju typiskt för skadade katter det där, att de drar sig undan och gömmer sig tills de känner att de är starkare. Och visst var vi oroliga och visst gick vi ibland och lockade och ropade in genom hålen till grunden i hopp om att du skulle komma fram men…samtidigt så visste vi ju att det bara var du själv som kunde välja om du ville komma eller inte.
På tredje dagen då vi verkligen börjat bli riktigt oroliga med tanke på värmen och tiden du varit borta stod du plötsligt där på trappen och jamade eländigt.
Först kom glädjen, lyckan och överraskningen över att du kommit hem och liksom sköljde över en…visserligen hängde svansen rakt ner och din blick såg nästan tom och livlös ut men…man tänker ju att …det blir bra …bara hon får äta, dricka och sova ett par dagar.
Katter är ju sådana överlevare!
Men det var värre än en ömmande svans och uttorkning. Mycket värre!
Och det började jag misstänka när jag insåg att du inte kunde hålla urinen. Att det verkade ”rinna rakt igenom” dig utan kontroll.
Fick en tid för röntgen dagen efter, och hur gärna jag än ville så kunde jag inte riktigt känna något hopp när vi åkte in.
Magkänslan för något positivt besked fanns inte där och det visade sig stämma.
Bilderna visade en svans som var långt dragen ur led och överfyllda tarmar och urinblåsa. Med andra ord en nervskada som inte skulle gå att fixa. Du skulle aldrig mer kunna kissa eller bajsa och för ett djur är ”påse på magen”inte någon lösning.
För det är vad som hade gällt om en människa fått samma skada förklarade veterinären.
Så nu får vi trösta oss med att vi i alla fall åkte in så pass tidigt så att du inte behövde lida mer. Och vara tacksamma för att du åtminstone kom fram från ditt gömställe och inte behövde ligga där och dö i ensamhet.
Så tack för allt Samus och hoppas nu att du har det så gott tillsamman med Findus där på ”andra sidan”! Vi ses såklart igen men längtan och saknaden är ändå och kommer alltid att vara lika stor. Du fyllde en stor plats här på jorden!
Älskar dig….!
Britta