I söndags gav vi oss ut på jakt efter granris och en liten utegran, jag Line och äldste sonen. För ovanlighetens skull hade jag ingen kamera med men…då jag har turen att ha en fotointresserad son så kommer här lite lånade bilder som jag fick skickade till mig på mailen.
Utrustad med en sekatör och en ihopvikt sopsäck (i ett par av mina många fickor på vinteroverallen) stegade vi ut på mitt, Lines och Svs ”favoritpromenadställe”. Ut på de öppna åkrarna inte alls långt hemifrån där vi nu hunnit göra både skidspår och promenadspår. Vilken lyx det är egentligen att ha vår allemansrätt!
Att ha friheten att bara ge sig ut sådär vart som helst när som helst i naturen.
Skidspår eller promenadspår….bara att välja :)
Vädret var ju också helt fantastiskt och när vi kommit en bit ner mot skogen stannade vi båda till då det plötsligt syntes som en dimma över marken. En tunn dimma som sakta svävade iväg och snart avlöstes av en ny ”dust”!
Dessutom sken den lågt stående solen emot oss vilket gjorde effekten av den stillsamt vandrande dimman ännu mera magisk.
Vi blev stående där en stund under tystnad medan sonen fotade och fotade….ska fråga om jag kan få låna någon av de bilderna också!
En ”dimvandrande mamma”! :)
Påminner lite om en ”yeti” som blivit fotad! Hihi!
Kände mig förresten som en sådan också där jag stegade fram i all denna härliga lössnö och med den stora bylsiga vinteroverallen.
Och här kommer fler som njöt av snön och vädret! Ser snarare ut som en vit schäfer än en ”goldenblandis” såhär med öronen ”på spets” av farten.
Hittade i alla fall lite ris och en gran efter noga utvalda ställen. Riset klippte jag från flera olika granar för att göra skadan så liten som möjligt, och tog det som ändå hängde väldigt långt ner och som hamnat nästan under snön.
Den lilla granen hittade jag till slut efter lite letande tätt ihop med andra smågranar på ett väldigt stenigt ställe där de nog ändå inte kommer att få växa sig stora.
Så man kan (om inte annat så för att lätta sitt dåliga samvete) säga att det snarare handlade om att ”gallra” och vårda skogen lite än om stöld….!
Till sist kände jag mig nöjd och vi återvände hemåt släpandes på riset i säcken. Den lilla granen fick åka ovanpå då den kändes för skör för att pressa in tillsammans med riset.
När vi gick genom byn mötte vi en granngubbe som fick syn på ”bytet” jag kom släpandes på och frågade ”Jaha, har ni varit ut och hämtat en gran?”
”Nja…jag har väl ärligt talat stulit den!” Svarade jag, för ärlighet varar ju längst sägs det 
I alla fall så känns det bäst inuti om man säger som det är…och med tanke på hans lite tysta fnissande till svar så dömde han nog oss inte särskilt hårt!
Tur att vissa av oss verkligen har förmågan att se oskyldig ut…… 
Britta