Kändes som en passande rubrik till det här inlägget. Lite slitet uttryck men det var det första som ”poppade upp” i huvudet så det fick det bli!
Jag och äldste sonen bestämde ju oss tidigt i våras för att vi skulle göra en ”testodling” av egen broccoli och …tadaam…nu är den här… :)
Och vilken känsla det var att gå ut och skära av det där första stora toppskottet!!
Stod där och bara höll det i handen. Vände,vred och klämde lite på det.
Kände på tyngden, doftade på det och ja…kände faktiskt både stolthet och fascination över att det faktiskt går att odla sånt själv :)
Förstår att det här inte är någon ”stor grej” för alla som odlar de flesta av sina grönsaker själva men för mig kändes det bara såå lyxig och stort att ha åstadkommit något så fint, välvuxet och nyttigt.
Kände mig nästan som en stolt nybliven mamma 
Kändes nästan grymt att lägga den på skärbrädan och dela upp den men det måste ju göras. Och vilken smak sen! Kändes verkligen att det är ren och äkta mat som är odlad naturligt och utan besprutning och tillsatser.
Gödslad med helt vanlig ”hästdynga” och nässelvatten har den fått växa i sin egen takt.
Så nu är det bara att hoppas på att inte de där läskiga larverna som det sägs gärna ska angripa broccoli har lyckats ”nosa upp” våra plantor. Har haft dem täckta med fiberduk som hon som vi köpte plantorna av rekommenderade så förhoppningsvis har vi lyckats undgå dem, men man vet ju aldrig när det gäller naturen?
Nåja…bara att njuta så länge det varar!
Jag och Line tog en långpromenad i regnvädret idag och hade turen att hitta lite vildhallonbuskar. Och nog kan det vara en stor fördel med att bära runt på dessa hundbajspåsar i alla fickor man har på både jackor och byxor för nu blev en sån en perfekt förvaring av några nävar hallon till förmiddagsgröten. :)
Rårörda, nyplockade vildhallon…finns det godare att piffa upp gröten med?
Den här helgen hade vi för övrigt tänkt ägna oss åt bärplockning men med tanke på regnet som envist fortsätter att strila ner så har vi inte tagit oss ut än.
Kanske väntar tills imorgon istället och har en mysig ”kojdag” idag.
Sitter faktiskt just nu i soffan under en filt och med datorn i knäet och det är inte ”fy skam” det heller en dag som denna.
Har ju äntligen klarat av den arbetsvecka som jag gått och gruvat mig för så länge och säga vad man vill om tankens kraft och hur viktigt det är att ha en positiv inställning till saker men den har verkligen gått över förväntan bra.
Eller som förväntat bra ska jag väl säga eftersom jag faktiskt lyckats hålla fast vid min föreställning om att jobbet skulle flyta på utan några större obehagliga överraskningar.
Mycket är nog tack vare att Sv varit så snäll och följt med mig på de allmänna toaletter jag hade på morgonen så att jag åtminstone kunde släppa delen av att gå och oroa mig över att någon mindre trevlig person skulle dyka upp.
Egentligen ska man nog inte vara ensam ”tjej” om den här städningen en vecka som denna då det kommer så många som kanske är både alkohol och av andra droger påverkade.
Man ska ju inte behöva gå och känna sig rädd för att kunna utföra sitt arbete.
Men men…det gick ju bra och nu är det över för den här gången!
Ja sommaren rusar på och nu står det inte på förrän hösten är här. Hittade det här knippet eklöv på gården en dag vilket påminde mig om det. Lite sorgligt men ändå så vackert som det ju faktiskt är med höst.
En annan tanke som också slagit mig på sistone är hur skönt och konstigt det kommer att kännas att uppleva en höst och vinter utan att ha pressen ifrån a- kassan och arbetsförmedlingen på sig??? En höst och vinter då jag kan ägna tid och tankar åt det jag vill och mår bra av istället för att känna dåligt samvete över att leva på ett bidrag och oro över att inte hitta nog många jobba att söka för att tillfredsställa arbetsförmedlingens krav och förväntningar.
Tjäna sina egna pengar och få sköta sitt på det vis man väljer och vill är verkligen en lyx!
Avslutar med en visserligen dålig,men enligt mig i alla fall väldigt gullig bild på Line och hur hon gör när hon hör något intressant utanför planket. Där kan hon ligga och bara titta och lyssna en bra stund. Just den här gången hade hon hört att äldste sonen kom inkörande på grusgången.
Och grusgången förresten…ja än har jag inte gett upp…och gränsen för min storrensning har flyttats ännu någon meter framåt. En bit i taget, som sagt
Britta