lillasysterfix

Hela veckan har jag tänkt att göra ett inlägg om min och Lines påskdagspromenad men…dels har jag varit ganska trött, förmodligen pga att vi inte sover särskilt bra nuförtiden, och dels så har jag känt av min högra arm en hel del efter storstädningen på jobbet så det har bara inte blivit av.
Inspiration har jag haft och lust har jag haft men nu är det tyvärr så att när armen är dålig så blir jag ännu sämre av att sitta och hålla på med bilder på datorn vilket såklart gör att jag undviker det.
Jag måste ju hålla på och förminska varenda bild, flytta över dem till fotoprogrammet, exportera dem till bloggmappen och sen gå in på bloggen och hämta hem dem hit innan jag kan lägga upp dem så det krävs både tid och arbete med just den där ”fina” rörelsen med fingrarna som gör att musklerna i armen som krånglar bara blir mer och mer spända.
Låter nog konstigt att en så liten rörelse med fingrarna kan göra att jag får ont men så är det tyvärr.
Men…idag är jag ledig tack vare att jag jobbat in lite tid under veckan så NU ska det ske har jag lovat mig själv.

Tänkte att det får bli mer bilder än text den här gången.

Var en ganska kall morgon när vi packade ryggsäcken med kaffe, en messmörstuttul och ett kokt ägg.Och vilken underbar känsla det är att få knalla iväg ut i solskenet och fågelsången med den friska luften och känna friheten och förväntan över att hitta något mysigt ställe att stanna och fika på.

Första stoppet nere vid ån. Rinnande vatten, liv, förväntan inför sommaren, lugn inombords och ja…finns många ord och känslor som kommer upp när man står på en plats som denna.

Fler som ser ut att njuta av stunden…  

Nästa anhalt. Också vid samma å men vid det ställe där vi förlovade oss för ca fyra och ett halvt år sedan . Vart tar tiden vägen?

Isformation  gjord av min favoritkonstnär….
….naturen!

Alltid lika trevligt och spännande att gå på dessa ”vernissage” där ”arrangören” fått till en så naturtrogen miljö…  

Namnen på konstverken får man dessutom komma på själv. ”Iskulans strävan mot strömmen” kanske?

 Samma verk fast lite mer i närbild.
Tyvärr så gick det inte att få den skarp pga att den lilla pinnen iskulan satt på hela tiden vibrerade fram och tillbaka.

Ibland blir man dock ordlös. Hur fint kan det bli?

……

Är det två små istomtar som just hoppat i vattnet?
Min fantasi upplever det så i alla fall!  

Och vad är det för ”varelsers ögon” som kikar upp genom ytan?

Försökte få till en bild av mig och Line sittande vid vattnet men, svårt att hinna på plats när man har tio sekunder på sig och bara hittat en enda bra plats för kameran alldeles för långt ifrån.
Hihi!  Men roligt har vi i alla fall varenda gång ”startskottet” går.

Lyckades inte en enda gång, och den här bilden syns vi inte ens vilket jag funderat en del på. Vart var vi när den knäpptes tro?

Efter ”konstutställningen” och det misslyckade ”modellandet” gick vi vidare över både gamla och nya kalhyggen. Den här vintern har det avverkats något alldeles otroligt i markerna runtom oss. Man känner knappt igen sig och på vissa ställen känns det så sorgligt att den trolska skogen försvunnit. Men det är bara att acceptera. Hör ju till ”livets gång” i den odlade skogen.

En glad överraskning blev i alla fall den här frusna lilla tuvan med blåsippor. Första för i år för mig.

Dagens skogsmaskiner. Plötsligt går det en väg rakt igenom skogen där man gått så många gånger och trängt sig fram genom sly och snår.
På ett vis är det sorgligt, samtidigt som det ger en känsla av en ny värld som öppnar sig.

Frusen björksavsstubbe!

Efter ännu en stunds promenerande hittade vi till slut en lämplig ”fikastubbe” …

….med tillhörande avställningsplats för fikat  

Och visst hade jag kunnat hoppa över den här bilden och bara visat den ”romantiserade” varianten av friluftslivet men…det är ju sånt här som gör en del upplevelser så komiska.
För just när jag hade hittat den perfekta stubben för både mig och kameran, ställt upp fikat och liksom fixat till allt för en bild så bryts tystnaden av ett högt skällande ljud alldeles i närheten.
Både jag och Line reagerar samtidigt och för min del for hjärtat upp i halsgropen.
Trodde först att det var en räv och började spana omkring oss utan att se något. Sen kom tanken på lodjur och hur de låter? Men sen, i samma stund som tanken på rådjursbock dyker upp så ser jag honom stå där ute på en öppen yta mellan träden alldeles i närheten av oss.

Känner hur pulsen går ner igen efter det överraskande höga ljudet och famlar efter kameran för att hinna filma honom innan han försvinner. Men precis när jag börjat filma bestämmer han sig för att vi är något han borde fly ifrån och skuttar ljudlöst iväg in bland träden.
Så det var alltså mitt i upphetsningen och förvirringen över den plötsliga ”naturupplevelsen” som jag lyckades kliva på en av pinnarna under ”fikabordet” och…vips…så låg både termos och kaffemugg i mossan.
Men som tur var så hade jag så att jag kunde fylla på och till slut fick vi våran stilla fikastund.

Och man märker verkligen på Line att hon börjar bli vuxen nu, för nu kan hon till och med lägga sig och koppla av en stund när man är ute såhär.
Förr var det ju full fart mest hela tiden och långa stopp och fikastunder hörde väl inte till favoriterna. Då märktes det att det kröp i kroppen av energi och upptäckarvilja hos henne.

Hon blir ju tre år i juli så den där sk unghundstiden är väl snart förbi antar jag?
Själv har jag ju aldrig varit hundägare förut så jag har ingen erfarenhet av det men nog måste jag säga att det bara blir roligare och roligare ju mer man liksom ”växer ihop” och lär sig hur man funkar tillsammans.
För nog är det ett otroligt sällskap man har av dessa djur.

Ha en fin helg !

Britta