Tror att jag haft den här rubriken förr men är ett så bra ord för hur jag känner mig i kroppen idag så jag använder den än en gång.
För det är inte första (och dessvärre säkerligen inte heller sista) gången som jag får den här känslan i kroppen.
Fattar inte vad det beror på och börjar bli ganska trött på det då jag tycker att det kommit ganska ofta på sistone…och …det som är det mest irriterande med det är att det aldrig kommer när jag jobbar, alltså under vardagarna.
Det är tydligen någon förbaskad ”helgsjuka” som slår till så fort jag är ledig och äntligen vill göra allt det där man inte hinner med annars.
Och varje gång den ”slår till” så börjar man såklart leta anledningar och den här gången har jag kommit på typ två som skulle kunna vara orsaken.
Ett- att det är den lilla envisa förkylningen som fortfarande sitter kvar någonstans i kroppen?
Två- att jag/vi fortfarande sover ganska illa på nätterna. Sover lätt och oroligt, drömmer mycket och vaknar för minsta lilla, ibland utan någon orsak alls verkar det som? Och det här gäller oss alla tre som bor i huset.
Ändå tycker jag att sömnen blivit något bättre nu när jag ligger i sovrummet som vi nu flyttat till övervåningen och Sv ligger nere i ”gamla” sovrummet i en nyinköpt säng.
Just det…en till möjlig orsak jag funderat på den här gången är att jag helt enkelt äter för mycket socker på helgerna. Nästan som om man blir lite ”förgiftad”? Socker är ju egentligen som ett gift för oss människor och en ”överdos” kan säkert göra oss slöa i så att säga ”hela systemet” både fysiskt och psykiskt.
En anledning som jag i alla fall vet orsakar det här tillståndet är när jag umgåtts för mycket med folk. Då kallar jag det för ”socialbaksmälla” vilket ter sig ganska exakt som den här ”sirapskänslan” jag har nu.
Men…den här helgen kan jag då verkligen inte skylla på det heller? Var och träffade Svs syster och systerdotter en kort stund i lördags men det var endast utomhus och inte ens sittande runt ett bord som oftast är den mest jobbiga situationen för mig. Just det där att alla sitter runt ett bord och pratar och jag riskerar att hamna i ”fokus” så att säga.
Så det kan jag verkligen inte kalla överdos av socialiserande den här gången.
Men vad är det då som är fel i kroppen?
Är det fysiskt eller psykiskt ? Eller en kombination på något vis?
Är det någon slags ”minidepression” som slår till ibland? Men i så fall skulle det väl även hända någon gång under vardagarna?
Ja…jag blir inte klok på det och det mest frustrerande är väl att man inte förstår orsaken.
Dessa dagar går jag lite som i en dimma kan man säga. Kroppen känns tung och seg och hjärnan är bara trött, trött, trött.
En del av mig försöker hela tiden komma igång och få något gjort medan en annan kämpar emot och bara vill lägga sig och slappa.
Ingenting känns roligt och lockande att göra utan enbart drygt och arbetsamt trots att det är saker som jag vet att jag tycker är jätteroliga och givande annars.
Den här helgen hade jag stora planer för och under veckan kändes det roligt att tänka på att få tid att göra det. Jag skulle gå långa promenader med Line, plocka lite ris och göra påskfint i hinkarna ute, kratta utsidan av häcken, städa av brokvisten, städa i ”gästrummet” uppe, plantera om blommor och ge dem lite ny jord, kanske börja lite smått med veden, städa bilen och dessutom göra mysiga vårblogginlägg. Göra mer musli och ja…bara leva helt enkelt och känna att våren och sommaren är på väg tillbaka.
Men…som sagt så blev det inget av med det!
Det enda jag lyckats med hittills klockan 18:22 på söndagkväll är att jag i lördags i alla fall tog en ganska lång promenad med Line från Dalhalla upp till Svs syster i Östbjörka. Efter det lyckades jag kratta lite på gården i kanske en halvtimme innan jag gav upp och återigen, för andra gången den dagen gick in och lade mig på soffan . Idag har vi tillsammans städat bilen och bara det säger ju en hel del. Att jag som annars tycker det är roligt att städa bilen, dammsuga, putsa och feja på insidan, nu kände att det var jätteskönt att vi båda hjälptes åt med det visar helt klart att jag inte är som jag ska.
Jo just det, lyckades faktiskt också krypa ner i pannrummet och fylla på salt i vattenfiltret igår…helt otroligt faktiskt.
Sen fick jag också till en lite kortare promenad med Line idag i sällskap av äldste sonen tack och lov, är alltid lite roligare när man får någon mer med sig på promenaderna nu när Sv inte kan följa med oss. Och nu är det som sagt söndag kväll och snart är även den här helgen över.
Och imorgon en ny arbetsdag och då jäklar …..då ska ni se att allt vad ”sirap” heter har lämnat kroppen.
Så ironiskt så att man smäller av!!!
Avslutar med en bild på två små älsklingar som också verkar ha fått en släng av ”helgsjukan”!
Men dessa två har nog heller inte så mycket emot det som jag. Djur lever ju verkligen i nuet och såna här gånger önskar jag att jag själv kunde vara lite bättre på det.
Att bara ge efter och lyssna på kroppen när den signalerar att den helst vill vila…men vad gör man när hjärnan vill sååå mycket mer och kommer med tusen idéer??
Nu blev det här ett väldigt gnälligt inlägg men kände att jag bara var tvungen att skriva av mig lite frustration.
Men men…det kommer nya dagar och så fort ”sirapen” lämnat kroppen så har man glömt hur irriterande det var.
Hoppas nu bara att påskhelgen blir mer positiv. Och med tanke på att den blir dubbelt så lång som en vanlig helg så ska jag väl lyckas använda min kropp till det jag vill i alla fall någon av dagarna?
Håhåjaja, ha det bra så länge!!!
Britta