lillasysterfix

Nu är det gjort! Och aldrig mer att jag ställer upp i en stafett!

Jag hoppas det i alla fall…men å andra sidan så sa man så efter att ha fött sitt första barn också så…???
Men det är såå skönt att det är över nu.
Nu kan man äntligen släppa alla miljoners miljarders tankar på det och börja leva igen.
Känns som att bli utsläppt från fängelset.

Förstår nu att den största orsaken till att man oroat sig så mycket är att man varit rädd att förstöra för laget. Om jag hade åkt ett lopp bara för egen del så hade nog läget varit ett helt annat.

Eller ..så är det bara så att jag inte längre har ”nerver” åt sånt här?
Har ju ställt upp i motionstävlingar förut i mitt liv på orientering, cykling och springning men aldrig har jag väl varit så nervös och spänd inför något som den här gången?
Är det åldern tro?

Ja…inte vet jag ?…men något jag vet helt säkert nu är att den bästa uppladdningen inför ett lopp INTE är  att vara så nervös under dagen så att man knappt får i sig en matbit. Springa på dass typ hundra gånger och verkligen tömma kroppen på allt vad den ändå lyckats få i sig. Ungefär som att ställa upp i ett lopp strax efter att ha haft magsjuka under några timmar innan.

Nej…vet ni vad! Då ska man egentligen inte ställa sig på ett par skidor och åka 19 km överhuvudtaget! Och hade det inte varit för laget så hade jag nog ställt in med tanke på den ”uppladdningen”!

I början av loppet gick det fruktansvärt tungt och segt och förstod såklart att det var ”bränslet” som saknades. Hade ändå tänk att jag skulle försöka få i mig en korv när jag kommit till min växlingsstation och förhoppningsvis få behålla den men…när jag väl hittade fram till korvkiosken där så visade det sig att korven var slutsåld och ”korvtanten” var i full färd med att städa kiosken efter att ha stängt för dagen.
Hon hade dörren öppen på baksidan så jag knatade runt dit och ropade lite försiktigt ”Hallå”!
”Ja hallå, ville du nåt?” Svarade hon frågande och gjorde ett uppehåll i sin golvmoppning.
”Ja, har du stängt?”
”Ja, vad tänkte du på?”
”Nej jag tänkte bara köpa en korv men..?!”
”Nej det har jag sålt slut för längesen!”
Hon skakar på huvudet som om jag var lite dum som ens trodde att det fanns något kvar.
”Okej, tack, då vet jag!” Svarar jag och skyndar mig snabbt därifrån igen. Tänker dock att lite dåligt är det väl att det är slut eftersom det åtminstone måste vara typ 500 lag kvar som ska växla.
Nåja…det var bara att inse att något ätbart för mig skulle det inte bli förrän i Eldris om ca en mil och en timmes skidåkning?

Stoppade i alla fall i mig en bit mörk choklad (hade läst innan att just mörk choklad minst 70% kan fungera som prestationshöjande) och en dextrosol som var det jag hade med mig i midjeväskan. Och en klunk saft såklart.
Och gissa om den släta bullen i Eldris var något av det godaste jag ätit på länge! Ungefär som den där smörgåsen man får efter en förlossning.

Himmelskt!

Passade också på att ta både en mugg blåbärssoppa och en med sportdryck medan jag pratade en stund med den trevliga personalen och ett par andra skidåkare.
Efter Eldris och bullen kändes det dock något lättare i kroppen men vågade ändå inte ta i särskilt mycket om bränslet skulle ta slut igen. Så det var bara att försöka tänka på annat än att titta efter kilometerskyltarna medan jag åkte de sista 9 som var kvar till mål.

Men i mål kom jag i alla fall till slut och visst var det en härlig känsla att få staka sig fram de sista 300 metrarna mot porten med texten.
”I fäders spår – för framtids segrar”

Dessutom fick jag två extra positiva upplevelser där under den sista biten då jag först plötsligt hör ett hejarop från andra sidan staketet och får syn på en av mina svågrar som står där och filmar med sin mobil med ett stort leende på läpparna. Och sen överraskning nr 2 när jag kommer ännu en bit närmare mål och ser Sv som står där med en jättefin krans som det var meningen att man skulle hänga om halsen i snöret. Det hann jag dock inte fatta utan tog den runt ena armen istället innan jag skyndade vidare mot målet. Såg ju på långt håll att den där kransen kommer jag aldrig att få över mitt stora huvud och tanken var nog inte den heller.  :)

Så nu är det klart och får vara ganska nöjd ändå med att åtminstone klara det på under två timmar 1.51 tror jag det blev? För med tanke på utgångsläget så trodde jag ju först inte att jag skulle ta mig ända till mål överhuvudtaget.

Men nu är det gjort och målet vi hade från första början är nått..alltså att genomföra hela loppet och inte jaga snabba tider. Övriga medlemmar gjorde i alla fall jättebra ifrån sig på sina sträckor och faktiskt så kom vi ju inte sist  :)
Plats 1790 någonting tror jag det blev så åtminstone ca 500 lag hade vi efter oss.
Men det ska väl erkännas att om vi inte ”toppat” laget och behövt byta ut två av våra åkare mot två betydligt yngre och snabbare så hade nog placeringen blivit en helt annan.
Men det är en helt annan historia  ;)

Så nu kan jag äntligen börja leva mitt liv igen, se fram emot våren som är så nära, sommaren som förhoppningsvis ska kunna upplevas lite mer nu när jag jobbar 75% istället, och se fram emot många härliga upplevelser i naturen med sällskap av Sv och Line.

Det är något man uppskattar ännu mer nu när man klarat av något som man haft som en lite ”oroande” klump i magen så länge.

Nu styr jag själv över min tid igen och det känns så underbart och befriande.

Hörs och ses!

Britta