Nu är i alla fall precis all jul bortstädad. Ljusstakar, julstjärnan och alla slags ”tomteliknande” figurer…ja inte mjukistomten som jag bestämt mig för att låta vara kvar i köket hela året då förstås (ska bli intressant att se om jag får några kommentarer om honom) men allt annat är nu borta och ny frisk energi och framåtblickande mot våren kan få ta plats.
Själv tycker jag att det bara känns skönt medan Sv såklart protesterade lite smått när han insåg att jag var på gång att plocka bort all julstämning.
Och visst blir det lite tomt på fönsterbrädor och så när ljusstakarna är borta men…nu kan man ju börja glädjas åt ljuset som faktiskt ökar där utanför för varje dag som går.
Katterna är kloka dom….och har lyckan att kunna sova bort det mesta av den mörka kalla tiden på året.
Men…tack vare skidåkningen och att vi anmälde oss till stafettvasan (i ett kanske inte alltför genomtänkt ögonblick för ca ett år sedan) så har vi faktiskt något att glädjas över vinter och snö åt.
Vårat lag som består av mina två äldre systrar, en yngre kusin till oss, jag och Sv hör väl knappast till det mest vältränade laget :) men…tror att vi kommer ganska långt på våran positiva inställning till det hela alla fall.
Två gemensamma träningstillfällen har vi lyckats få till och då faktiskt åkt en mil per gång och nu känns det inte lika skrämmande och ouppnåeligt att klara av sin sträcka.
Vi har inte riktigt bestämt vem som tar vilken sträcka än eftersom det beror lite på form och lämplighet för varje person, men den preliminära ordningen är att kusinen tar första sträckan som tydligen är så jobbig i början med den långa uppförsbacken innan man kommer upp på myrarna. Vi tycker att han med sina 29 år och en del både konditionsträning och styrketräning i kroppen är mest lämplig för den. Visserligen har han inte tränat just skidåkning mer än någon annan av oss men med tanke på hans unga ålder så kommer han nog att klara sträckan bäst av oss ändå.
Sträcka nummer två som är lika lång som första sträckan typ 2,4 mil får äldsta syrran ta då vi tänker att hon dels tränar mer regelbundet än te x mig och är den som har mest ”tävlingsdjävul” i sig av hon och syrra nr 2. Hon har ju också åkt Engelbrektsloppet som är 3 mil (för något år sedan) så hon vet ju lite vad det handlar om att åka en längre sträcka. Sen måste jag nog erkänna att hon också är den absolut mest positiva av oss tre. Eller hon är i alla fall den som liksom ”bara gör” utan att tänka alltför mycket ”om” och ”hur ska det gå”!
Sträcka nummer tre som är på 1,4 mil är det tänkt att Sv ska ta men…som sagt så vet vi inte riktigt hur formen hos honom kommer att vara än. Han har ju fortfarande en hel del övervikt att dra runt på plus att han har ett knä som krånglar och gör ordentligt ont emellanåt….sen är han ju något äldre än oss andra också vilket åtminstone vi nog tycker är något att ta hänsyn till.
Fjärde sträckan som är på 9 km är det än så länge tänkt att syrra nr 2 ska ta då hon själv tycker att det räcker bra nog för henne. Hon är den av oss som knappt har någon ”tävlingsdjävul” alls i sig även om hon tränar en hel del tar detta med tävling och träning på minst allvar.
Säger också själv att sträckan passar henne för att hon är så långsam på skidorna.
Men som sagt så får vi se om det blir hon eller Sv som tar den kortaste sträckan för hur än det är med farten hos henne så är hon ju fysiskt sett i bättre form än Sv. Hon har bara inte riktigt den där riktiga tävlingsviljan men blir hon tvungen så tar hon såklart den längre sträckan.
Om vi säger såhär att om vi ska jämföra måttet på hur mycket ”tävlingsdjävul” det finns i henne jämfört med i Sv så är det väl typ 100% i honom jämfört med 1% i henne och just därför blir man ju lite orolig för hans skull om han ska ta den längre sträckan. Senast igår sa han nämligen efter träningen att ”Knäet får göra hur ont det vill, men åka stafetten ska jag göra!”
(Och om någon tycker och tror att Dalmasar är envisa och vrånga…så lovar jag att det inte är någonting jämfört med en Hälsing som ”gett sig fan” på något..tro mig …jag har levt med en i snart fem år nu).
Femte och sista sträckan är det meningen att jag ska ta då den sägs vara en av de lättaste även om den också är nästan 2 mil (1,9 för att vara exakt) och det är med hänsyn till min högerarm och axel som efter alltför många års städning inte alltid vill ”vara med” när det gäller alltför stora ansträngningar.
Tycker dock att jag på den senaste tiden känt mig lite lite starkare och bättre i den men sen kommer det dagar då och då som det gör sådär förbaskat ont och molar och värker och hela armen känns svullen så hur ogärna jag än vill erkänna det så är det nog bäst att jag tar en lindrigare sträcka.
Nu är det dessvärre så att jag är den av oss syrror som har absolut mest ”tävlingsdjävul” i mig och bara vet att jag kommer att gå in för det här loppet till hundra procent vare sig armen sitter kvar eller inte. Men som tur är så har jag börjat få så pass till insikt så att jag någonstans inom mig förstår att jag måste ta hänsyn till kroppen också.
Den måste ju rent arbetsmässigt funka många år till och då måste den där lilla ”tävlingsdjävulen” faktiskt ge vika och ta ett litet steg tillbaka ….även om det sitter långt inne att erkänna det.
Jag har ju alltid varit ganska så fysiskt aktiv och orkat en hel del men på senare tid har jag insett att åldern faktiskt börjar sätta sina spår även om jag hade lite svårt att acceptera det ett tag.
Men än är det nästan en månad kvar och i dagsläget vet man ju egentligen ingenting om hur det ser ut när det är dags. Spännande blir det i alla fall och bra att ha något att se fram emot och sikta på. Hoppas bara att det kommer lite mer snö snart så att vi får fina spår att åka i. Som det är nu så är det lite för mycket is så förutsättningarna är ju inte de bästa.
Nåja…vi får se hur det går med allt.
Nu måste jag hoppa i säng efter en ganska social dag med besök av både Svs ena syster på dagen och hans son nu på kvällen. Trevligt och roligt såklart men som alla introverta vet så går det en hel del extra energi såna dagar och imorgon ringer väckarklockan vid 4.15 igen och när jag kommer hem från jobbet kommer Svs bror med fru att vara här på besök så det gäller att försöka hålla energin uppe tills dess.
Misstänker att det blir tidig kväll imorgon 
Ha det gott!
Britta