Städar på ett högstadium nu och idag hände en sån där grej som gör att man blir glad , får en liten tankeställare och blir påmind om att inte generalisera.
För även om jag tycker att jag hör till dem som inte har så mycket fördomar och ganska väl vet om, och tänker på att varje människa är en individ som inte kan ”klumpas ihop” i grupper så kommer ändå såna tankar ibland.
För nog är också jag en av dem som då och då håller med om och har en åsikt om hur te x ungdomar är idag (men så har det väl egentligen varit i alla tider) t ex att de inte har respekt för vuxna längre, beter sig omoget jämfört med vad man själv gjorde i deras ålder, är mer stökiga och högljudda än förr osv!
Och visst finns det nog en liten sanning i det dels pga att lärare ju knappt har några rättigheter att tillrättavisa och sätta upp regler längre och dels så är det ju faktiskt så att olika former av diagnoser ökar men….egentligen har man ingen rätt att döma på det viset.
För man kan såklart inte skylla på ungdomarna i sig…det är ju själva miljön och klimatet omkring dem som formar dem.
Reagerade idag när jag passerade genom en korridor där det sitter flera av dem, både tjejer och killar och ingen…menar verkligen ingen av dem pratar med varandra.
Alla sitter med nedböjda huvuden och även om det är en skola vi befinner oss på så kan jag ju säga att det inte är sina studieböcker de är så upptagna av. (behöver inte ens nämna vad det är istället tror jag?)
Visst…kan ju erkänna att det var ganska tyst och lugnt i hela korridoren men samtidigt fick jag nästan en lite kuslig känsla medan jag gick där skramlande förbi med min städvagn.
Vad håller det på att bli av oss människor? Hur kommer vi att utvecklas när vi snart lever mer i den ”visuella” data, mobil och sociala medievärlden än i verkligheten?
Men det är som sagt inte ungdomarna idag vi kan skylla på….för hade utvecklingen kommit lika långt när jag var ung så hade jag förmodligen också varit en av dem som suttit där på bänken, fullt upptagen med vad som hände på facebook, instagram osv istället för att ”socialisera” med mina kompisar.
Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om egentligen. Det var ju vad som gjorde mig glad idag. Den där lilla lilla händelsen som gjorde att jag fick en påminnelse om att vi alla är individer. Befann mig mitt i en ganska rörig situation då jag med en massa folk omkring mig och på ett rätt trångt utrymme försökte ta mig in i hissen med städvagnen.
Helt plötsligt ser jag i ögonvrån en kille i högstadieåldern som närmar sig mig, tar tag i handtaget på hissdörren och håller upp den åt mig!!!
Alltså…man blir bara så himla glad då!
Jag tackar såklart så hemskt mycket och får anstränga mig för att inte låta alltför överraskad, varpå han glatt svarar ”ja alla kan väl behöva lite hjälp ibland!”
Det är såna människor som får en att känna tron på mänskligheten igen!
En ung kille i tonåren som redan nu är så uppmärksam och hjälpsam mot sina medmänniskor.
Det värmde något enormt i hjärtat och blir lika glad nu när jag tänker på det.
Ville bara dela med mig av det och kanske genom det göra någon mer glad också :)
Ha det bra!
Britta