lillasysterfix

Ja det är ju faktiskt så att det är meningen att vi ska åka vasastafetten i år jag, Sv, mina två systrar och en kusin till oss. Och då gäller det att man tränat lite innan också kanske?
Jag gjorde ju några försök redan i somras att börja träna lite mer seriöst men av olika anledningar så fick jag aldrig till någon regelbunden rutin på det. Dels så har jag nog blivit lite bekväm av mig och dels så har jag alltid haft arbeten som tagit det mesta av min kraft och energi så att det har varit svårt att orka ge sig ut och träna när man kommit hem efter jobbet.

Sen har ju Sv haft problem med kroppen och nu på sistone förkylningar för oss båda så tyvärr har vi inte kunnat motionera så mycket tillsammans vilket ju också gör att man tappar sugen för det.
Men…nu har vi faktiskt kommit fram till den punkt då det inte längre så att säga ”finns någon återvändo”. För om vi nu ska klara av det här loppet så gäller det att få så många km…eller ja helst mil förstås … i benen som möjligt.

Så nu har vi äntligen mjukstartat träningen genom att själva köra upp ett spår nere på åkrarna där vi brukar gå promenader med Line så att hon ska få springa ur sig ordentligt och först nu känns det faktiskt möjligt att genomföra stafetten ändå.

Att jag kommer att fixa det är det inte någon större tvekan om så länge jag får vara frisk och kan träna regelbundet (och så länge min lite utslitna högra axel och arm håller för träningen)  men om Sv fixar det eller inte återstår att se.
Dels så känner han fortfarande av benet som han fick så ont i efter en väldigt lång asfaltspromenad i somras/höstas och dels så har han dessvärre ökat en hel del i vikt sen han slutade jobba och blev pensionär på heltid, så vi får väl se hur det ser ut med ”formen” för honom om lite drygt en månad?

Loppet är ju i början av mars så än så länge finns det väl en chans att han ska klara åtminstone en av de kortare sträckorna om han håller i träningen?
Det jag oroar mig för är väl hjärtat med tanke på att han ju faktiskt fick en liten infarkt för fyra år sedan och nu tyvärr väger mer än när det hände, och det vet ju alla vilka riskfaktorerna är för hjärtinfarkt.

Men nu hör till saken att han tränat en hel del under sitt liv och faktiskt har åkt flera hela vasalopp också, även om det var ca tjugo år sen sist , så  i grund och botten har han en sk atletisk kropp och om han bara verkligen ger sig f-n på att klara det och börja träna ordentligt så finns det stor chans att han kan genomföra stafetten.

Men vi får väl se! Själv låter han åtminstone överraskande positiv till att han ska klara det och en sån inställning kommer man ju långt på, och jag vill verkligen inte vara den som sätter en massa tvivel i huvudet på honom även om jag kan erkänna att jag nog undrar lite tyst för mig själv ibland hur han ska hinna på den korta tid som är kvar?

Vi har i alla fall frågat hans son om att vara reserv om det skulle visa sig vara alltför farligt för honom att delta när det närmar sig, och förhoppningsvis har vi samma åsikt om, och han den självinsikt som behövs för att inse när det är dags att inse att utmaningen blir för stor och riskfylld.
Vi är ju inte 25 längre…någon av oss förresten!!

Men från och med nu ska vi i alla fall utgå från att det kommer att gå bra med träningen och se framåt med tillförsikt. Förutsättningarna finns ju faktiskt nu i form av både snö, tillgång till ett spår där Line kan vara med och all utrustning som krävs så det som gäller nu är bara att göra sitt allra bästa och se hur lång vi kommer med det.
En ganska rolig del i utmaningen och träningen är att vi än så länge bara åkt på våra gamla träskidor. Tänkte att om vi börjar med att köra på dem i ett par/tre veckor så måste det ju kännas betydligt lättare och roligare sen när man byter till de ”nya” skidorna och pjäxorna.

Imorgon börjar jag jobba igen och som tur är blir det till en början bara på 75% vilket ökar chansen till att orka med lite skidträning efter jobbet ännu mer.
I alla fall de två första veckorna, men sen kommer en treveckorsperiod på förmodligen heltid vilket oroar mig lite med tanke på hur slut jag var i kroppen efter den senaste heltidsperioden. Men vi får väl se? Kanske har man vid det laget hunnit få upp lite mer kondition och energi så att det liksom ”går av sig självt”då med träningen. För hur än det är så ökar faktiskt ens totala energi ju mer och bättre kondition man får. Det har jag upplevt förr och så gammal är jag inte än så att det kommer att ha ändrat sig…hoppas jag  ;)……!!

Men nu är det snart dags att hoppa i säng. Börjar klockan sex imorgon så alarmet ljuder väl vid strax före halv fem så det gäller att hinna få några timmars sömn innan dess.
Ha det bra så länge och gör det bästa av vintern som är här nu.

Britta