Är redan inne på min fjärde vecka som städvikarie på äldreboendet och måste säga att det verkligen är utvecklande, eftertankeskapande och insiktsgivande att dagligen få vara nära dessa människor.
För mig som insett att jag aldrig skulle kunna jobba som vårdare av något slag då det gäller människor, eftersom den nära sociala kontakt det skulle innebära, fullkomligt skulle knäcka mig och min stackars introverta högkänsliga hjärna, så är det här ett perfekt sätt att ändå få chansen att ta del av deras konversationer, glädjestunder och naturligtvis också bekymmer.
Dagen blir verkligen en väldig blandning av känslor då man liksom hinner igenom ”hela registret” så att säga. Man hinner tycka synd om, småfnissa lite för sig själv när de säger något roligt, förundras över hur ”klara” en del är i huvudet trots att de ligger och ser ut som om de knappt skulle gå att få kontakt med.
Vissa kan man ha helt vanliga diskussioner med om typ väder och vind och liknande och andra till och med få intressant och värdefull information av som t ex av den man som det visade sig hade vuxit upp här i byn och kunde berätta om när vårat hus var byns enda telegrafstation.
Hans korttidsminne fungerar inte alls längre vilket innebär att man kan få svara på samma fråga …senast när jag städade hos honom var frågan om vart i byn jag bodde…flera gånger under en och samma minut…men långtidsminnet däremot har han väl bevarat så i tisdags fick jag lyssna på när han berättade om vilka som bodde i vilken gård osv.
Så nog blev det kanske lite extra städat hos honom för det är väl få saker som är så intressanta att lyssna på som hur det var förr på den platsen man själv lever nu idag! 
När man är inne på sin fjärde vecka så börjar man känna till de som bor i de ca 45 rum man städar under veckan och jag kan tänka mig att man skulle kunna bli ganska god vän med en del av dem om man fick vara där året runt.
De är ju så olika och var och en har ju sin egen ”charm” så att säga!
Den som jag tror gett mig den största överraskningen och insikten om att man aldrig ska döma en människa utifrån det man ser är nog den lilla tanten som jag för mig själv och i största hemlighet kallar E.T ! :) Det är absolut inte elakt ment och naturligtvis kommer jag aldrig att nämna några namn här men faktiskt så ser hon ut som en liten E.T där hon ligger i sängen och för det mesta är alldeles tyst. Men det är ju såklart då hon sover, för det kan hon göra under hela städningen då jag som typ Robin Hood smyger omkring i rummet med min mopp och dammvippa, försiktigt och samtidigt livrädd att råka väcka henne. Men snacka om att jag blev förvånad en dag när hon plötsligt helt oväntat och med stark och klar röst ställer frågan ” Är hon i Kina den andra?” . Först trodde jag nog att hon kanske drömde eller pratade för sig själv eller liknande eftersom jag med tanke på hennes utseende bedömt att hon är väldigt väldigt gammal och nog knappt går att kommunicera med längre. Men i nästa stund insåg jag att hon helt enkelt har full koll på läget så att säga, eftersom hon som jag vikarierar för faktiskt är från Kina och är där på besök under de sex veckor hon är ledig.
Ja det var verkligen en tankeställare så numer har jag lite bättre koll på om hon är vaken eller inte när jag kommer för nu vet jag att det faktiskt går att prata med henne som vem som helst.
Sen finns det ju också tyvärr dem som jag i det tysta kallar ”små fågelungar” för en del av dem verkar ha gått in i ett stadie då de bara ligger i sängen och gapar. Ja faktiskt så ligger de med munnen vidöppen och ibland känner man nästan som att man lite tyst och försiktigt skulle vilja säga…”hoho…är du kvar här på jorden?”.
Det här är jättesorgligt att se och tanken på att man hoppas att både en själv och ens anhöriga ska slippa ligga sådär under slutet av sin livstid slår en både en och två gånger.
Sen i kontrast till ”fågelungarna” finns det de som är så pigga och alerta så att man undrar hur de ens har fått chansen att få ett rum. En liten dam som alltid vill vara inne på rummet när jag städar. Hon är lika pigg i huvudet som i kroppen och brukar sätta sig och virka eller sätta igång med att damma när jag är där inne. Hon viker undan mattan så att jag ska komma åt bättre och pratar om de andra på avdelningen som är så glömska och förvirrade. Så vi brukar ha en del trevliga diskussioner om livet och hur det kan bli och hon nämner alltid att hon är så tacksam över att vara så klar i huvudet trots att hon har fyllt 95.
Sen är det damen som jag gillar lite extra eftersom hon nog kanske påminner lite om mig själv och hur jag skulle tänka och känna om jag tvingades bo på ett äldreboende. Hon hade helst velat bo för sig själv säger hon men förstår att hon inte kan det längre med tanke på om något skulle hända. Hon är asocial och som jag förstått det så har hon haft det svårt med att anpassa sig men tydligen så tycker hon att det går lite bättre undan för undan.
”Jag är en lite konstig människa jag förstår du !” Sa hon när jag var inne hos henne första gången. ”Dom tycker nog att jag är lite besvärlig här!” Men jag kände direkt att jag förstod hur och vad hon menade för man ses faktiskt som lite konstig och udda om man hellre är för sig själv på rummet än är ute och umgås med de andra, så för mig var hon inte konstig alls utan bara ärlig med att vara den hon är.
Ja jag skulle nog kunna skriva om alla dessa människor hur länge som helst eftersom det finns ca 40 till att nämna något om för alla har ju ”sin historia” men tyvärr så är det hög tid att krypa till kojs så det får väl räcka för den här gången.
Britta