Förra veckan gjorde vi en studieresa med jobbet och besökte krematoriet i Falun. Det var nog det mest intressanta och fascinerande studiebesök jag någonsin gjort tror jag.
Att få komma innanför dörrarna på denna plats som väl knappast är något man pratar om till vardags kändes väldigt speciellt och annorlunda.
Vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade byggt upp innan men att vi skulle få möjlighet att titta in i själva krematorieugnen när den var i bruk var något jag inte ens fantiserat om.
Det första vi fick se var själva kylrummet, som man kanske lite på skämt kan kalla ”väntrummet” , där kistorna förvarades i väntan på att rullas in i ugnen.
Vet inte om jag förväntat mig att vi ens skulle få titta in i detta rum men hann inte reflektera så mycket över det ändå innan vår guide helt ”hemtamt” tryckte på knappen som satte igång porten av den typ som liksom ”rullas upp” i taket och kylan kom strömmande emot oss.
Först var vi väl alla lite tveksamma inför att ta något steg närmare, men guiden som hela tiden gav oss en massa information och fakta stegade helt naturligt in i det stora kylrummet och pratade på om olika slags kistor osv och uppenbarligen hade han inget emot, eller till och med förväntade sig att vi skulle följa med honom in.
Så med lite försiktiga steg gick vi efter honom och kanske var det någon mer än jag som stannade till lite tvärt när han nämnde att det kunde finnas viss lukt där idag då de hade haft lite problem med ventilationen.
Det fick åtminstone mig att stanna till och sniffa lite extra med näsan. Och visst låg det en okänd och obehaglig lukt i den kalla luften…och visst kändes det lite surrealistiskt att tänka på vart lukten kom ifrån.
Eftersom jag är en väldigt tänkande och filosoferande människa så flöt jag här bort i mina egna tankar en stund utan att lägga märke till vad guiden pratade om för tillfället.
Stod där och såg på alla de olika kistorna som satt uppradade längs väggarna. Tänkte på hur tokigt det är att man lägger ner flera tusen på en vacker kista som sen bara ska brännas upp. Tänkte på de som låg där i och hur många olika slags människor det säkert var.
Säkert flest gamla men förmodligen också en del yngre och kanske till och med riktigt unga. Tänkte på hur skört livet ändå är och att man aldrig kan veta när det är ens egen kropps tur att ligga där i det kalla ”väntrummet”. Och trots att man vet med hundra procents säkerhet att det en dag kommer att bli så och trots att man vet att själen då redan lämnat kroppen för längesen och att man då kommit vidare till en betydligt behagligare tillvaro så känns det lite läskigt att tänka på.
Men samtidigt så känns kremering som det enda alternativet för mig då kroppen ju trots allt bara är vårt tillfälliga ”skal” här på jorden.
Jag vill inte ha någon gravsten med plantering och så som de anhöriga ska känna sig skyldiga att besöka och sköta om. Nej enklast möjligt ska det vara vilket i dagens läge betyder att man väljer att bli strödd i minneslunden.
Det räcker för mig att det finns en plats som anhöriga kan sitta en stund vid och skicka mig en tanke, kanske sätta en bukett blommor i en vas vid kanten av dammen och se när jag i tillfälligt lånad kropp av en fjäril kommer och slår mig ner en stund på en av blommorna.
När visningen av kylrummet var klar gick vi vidare mot brännugnen och det första vi fick se där var kistan som stod på tur efter den som redan var inne.
Detta kändes också till en början lite makabert och underligt när man såg denna kista stå där på ”rullbandet” eller rälsen eller vad man ska kalla det, i väntan på att luckan till ugnen skulle öppnas.
Uppe på kistan låg lite rester av jord och blommor från begravningsceremonin och plötsligt var det som om man kunde känna sorgen och saknaden de anhöriga känt när den pågick.
Guiden fortsatte här att ge oss en massa intressant information och där och då trodde man att detta var det närmaste vi skulle komma själva processen.
Men icke….!
När guiden pratat färdigt visade han oss vidare nedför en liten trappavsats som gjorde att vi kom ner till framsidan av ugnen, och det första blicken föll på där var det runda hål i ugnen som uppenbarligen gjorde det möjligt att kika in. Först kändes det som om man var på lite förbjudet område och två känslor började kriga inombords.
En del av en tänkte ”oaoo vad spännande…tänk om vi får kika in” medan en annan del vilket man väl trodde var den mest förnuftiga av en tänkte ”nej nej, skärp till dej nu, naturligtvis får man inte det”.. fast den mindre förnuftiga, barnsliga delen av en fortsatte såklart med ” men OM man kommer att få kika in, vad kommer man att kunna se då? Ser man verkligen att det ligger en kropp där inne?”
Och några sekunder senare fick man svaret, för nu hade de andra i gruppen redan börjat turas om att kika in i det runda lilla hålet med sitt orangea fladdrande sken som såg så lockande ut.
Nästan som att se skenet från en brasa genom fönstret på en liten stuga i skogen mitt i smällkalla vintern. Man bara känner att dit vill jag nu.
Nja…eller…menar inte att det var exakt den känslan i det här fallet eftersom tanken på att befinna sig inuti själva ugnen inte lockade, men tanken på att få kika in kändes otroligt lockande.
Och efter att en och en tagit steget fram var det min tur.
Kikhålet var inte större än att man bara kunde titta med ett öga i taget och full av spänning och förväntan knep jag igen det ena och lutade mig fram.
Och faktiskt….bara kanske tre/fyra decimeter ifrån en såg man tydligt bilden av ett kranium som låg där i lågorna. Huvudet var alltså vänt åt vårat håll så man såg hjässan och näsbenet. Ungefär som om man skulle titta på en människa ovanifrån uppe i luften.
Stod där en stund och betraktade det hela. Såg delar av revbenen som fortfarande fanns kvar och tänkte på hur fascinerande det är att vi alla ser så lika ut inuti.
En stund senare fick vi kika in igen och då hade huvudet lagt sig åt sidan, näsan fallit bort och man kunde tydligt se tänderna i överkäken.
När den värsta nyfikenheten lagt sig och alla fått studera det som pågick därinne fick vi en visning av alla de ”reservdelar” som bränningarna lämnade efter sig, och vissa saker kändes helt osannolika att man skulle kunna gå omkring med inne i kroppen.
Knän och knäleder, lårben, armbågsleder, ”ställningar” för steloperation av ryggkotor som mest liknade urgamla tortyrredskap med sina långa skruvar, ännu mera skruvar och plattor som förstärkning av av leder osv osv.
Ett under att kroppen kan acceptera och ta emot dessa delar av så främmande material.
Till och med en stålhätta från en sko hade de hittat som tydligen funnits kvar efter kremeringen av en ung tjej. Förmodligen hade hon den där typen av tuffa kängor på sig när hon lades ner i kistan.
Ja det var verkligen ett annorlunda studiebesök och ett annorlunda perspektiv på livet vi fick uppleva den dagen och som lämnade många grubblerier och tankar efter sig.
Men intressant och givande var det i alla fall. Och när vi en stund senare gick ut därifrån kände man sig genast lite lättare i stegen.
Lite mera tacksam över livet man har just nu och lite mer motiverad att göra det bästa man kan av det medans man kan. Lära sig uppskatta varje dag man har tillsammans och verkligen ta tillvara tiden man fått här och nu för en dag ligger faktiskt ens egen kropp i kistan och väntar där på ”rullbandet” på väg in i lågorna.
Låter hemskt och lite skrämmande men är ju egentligen hur naturligt som helst. Inget finns ju för evigt och allt liv är bara en enda rundgång.
Man föds, lever och dör, vare sig man är människa, djur, insekt, växt,planet, solsystem osv…allt har sin egen cykel och just nu finns jag här i form av Britta Andersson och är faktiskt ganska nöjd med det.
Ha det bra och uppskatta livet medans ni kan !!
Britta