lillasysterfix

Och bra blev det trots att vi inte hann slutföra hela sträckan. Var väl kanske lite tidsoptimister också i och med att systersonen skulle med ett tåg klockan tre, men vi hade nog inte räknat med såpass otrampade stigar och bitvis svår terräng.

Det som nog räddade oss från att helt gå bort oss innan vi nådde fram till sjön Nordsjön var att jag och Sv gått just den sträckan tidigare, för nu var det tack vare att jag kom ihåg lite på ett ungefär hur vi gick då som vi lyckades hitta den orangea märkningen som på vissa ställen saknades helt.

”Äldste sonen på vårt första vätskestopp vid sjön”

Efter stoppet vandrade vi vidare mot det om jag väntat på med mest spänning. Stället som var alldeles vattenfyllt den gången jag och Sv tänkte ta oss över där.

Men…som jag hoppats på så var det just för att det var tidigt på våren då, för nu var vattennivån långt under plankorna man ska gå på. Tack och lov för det. Hade väl ingen större lust att behöva klä av oss och vada över.

Systersonen behövde dock inte fundera på om han skulle bli blöt eller inte då han gick i sina barfotaskor. Med andra ord så blev han ganska omgående blöt när han klafsade omkring på myren.

Syrrorna en bit framför mig igen. Jag måste nämligen antingen gå först när vi vandrar eller en bit efter pga att jag annars riskerar att bli ”åksjuk” om jag har ett par fötter nära framför mig som rör sig hela tiden. Så kan livet vara för en sk HSP människa…högkänslig alltså.

Något som jag ännu inte hunnit ta reda på men absolut ska göra är vad detta är för en växt? Långa revor med så friskt gröna blad som på vissa ställen sträckte sig över plankorna vi gick på över myren. En svag gissning är tranbärsris men som sagt bara en gissning.

Sista glimten av Nordsjön innan vi knatade vidare.

Som sagt så var vissa sträckor väldigt eller helt otrampade och ganska mycket både uppför och nedför så tidsplanen sprack ganska tidigt.

Å hej åhå, över stock och sten…lycklig syster som äntligen tagit sig över det stora hindret…och ännu mer lycklig..eller åtminstone väldigt road son till samma syster en bit bort.

Sen började en mer eller mindre ”bergsbestigning” igen…

..men det är ju det som gör nya vandringar så roliga och givande…det oväntade och överraskande landskapet.

Fotografering av de två första som tagit sig upp på toppen.

Sen var det dags för syster nummer två att ta sig an ännu ett hinder i form av omkullfallet träd. Hon valde dock en annan strategi.

Å hej…

..åhå….

..och Yes…gick ju bra det där med! Bra med ett gympapass i skogen!

Sonen min valde den där lite mer ”ungdomliga” tekniken…om man så säger.

Den som kräver lite mer styrka men går betydligt snabbare…alltså ett litet böj på rygg och knän bara…men det är inte så bara för oss ”tanter” som närmar oss 50!  

Uppe från den här toppen hade vi utsikt över en liten ”pöl” som enligt kartan heter Södersjön. Här kunde man gärna ha haft en liten stuga!

Sen följde ännu en ”förvirrad” sträcka med avsaknad av markering innan vi till slut lyckades komma på rätt spår igen. Då insåg vi dock att det gått åt alldeles för mycket tid och bestämde oss för att endast gå upp till det som på kartan heter Nissabodarna och äta där innan vi gick tillbaka samma stig igen för att sen återvända till startpunkten genom att följa den bilväg vi precis korsat.

Och aldrig smakar väl maten så gott som ute i det fria efter lite ”skogsgympa! Potatissallad och skinka…mums!

Och vilken mysig stuga det låg där mitt ute i skogen sen…skulle gärna tillbringa en vecka eller två där.

Det lilla dasset låg också fint därute på den lilla bergknallen med vitmossa och tallar!

Och nog var det tur att vi tog oss tid att äta ordentligt för sen väntade en ca fem/sex km lång  vandring i väldigt rask takt, längs knagglig grusväg, så nog visste man att man levde när vi till slut kom tillbaka till mina föräldrars stuga där vi startade.

Skönt att slänga upp sina trötta ben och fötter på en fotpall efteråt. Men blöt blev jag inte…trots flera djupa tramp rakt ner i myrvattnet…mina meindlkängor tillsammans med de vattentäta damaskerna som man sätter utanpå är helt otroligt suveränt när man ska vandra i sån här terräng. Tror att mina fötter hade fått utmärkelsen ”torrast” om vi hade haft någon sån. Sonen som gick i korta gummistövlar klarade sig nog också bra men då blir man ju liksom ”blöt” från insidan istället…med andra ord genomblöt av svett.

Start och mål på dagens vandring…klittastugan som funnits i min mors släkt under många år. Finns få ställen på jorden som ger en sån känsla av lugn och ro som man får när man vistas där och om det går som planerat den här gången så ska jag och Sv tillbringa nästa helg där.
Ser fram emot det redan nu!!

Ha det gott så länge!

Britta