Ibland känner jag att jag nog blir lite väl tjatig på den här bloggen. Det tjatas om hur underbart och fint och vackert och fantastiskt allt är just nu när sommaren är som ”somrigast”. Men…jag kan ändå inte låta bli att fortsätta …att tjata alltså!
För visst ÄR väl livet som mest …hm?…vad ska jag nu använda för nytt ord för att inte riskera att fullkomligt nöta slut på vissa?
Jo visst är väl livet om mest ”levnadshögkvalitativt” (där fick jag till det, för det ordet finns väl ändå inte förut?) nu såhär mitt inne i sommaren?
Känner hur jag varje dag fullkomligt suger åt mig…absorberar….en massa högt ögongodisklassade synintryck. För att inte tala om känslor.
Känslor, påminnelser och ihågkommanden från t ex sommarloven när man var barn. Tog en kort kvällsprommis med Line nyss och passerade nyslaget hö på en åker.
PANG!
Med ens så var man tillbaka på höskullen ute i ladan hemma i barndomshemmet. Doften och känslan av stickigt hö under fötterna. Den branta stegen man var tvungen att använda för att ta sig upp dit. Minns en gång då min kompis som delade stall med mig ramlade nedför stegen, ända uppifrån och ner och landade där nere på jordgolvet med ett skratt.
Själv blev jag nog lite chockad och kunde först inte förstå att man kunde rulla nedför hela stegen och sen bara skratta åt saken. Men det gjorde hon och som jag minns så blev hon inte det minsta skadad heller.
Natten därefter hade jag en dröm där hon skrattande ramlade nedför stegen. Det var bara det att i drömmen fanns det inget golv som tog emot henne utan bara ett svart mörker som stegen ledde ned i. Man såg inte slutet på den och jag kan än idag återkalla minnet av hennes ekande skratt när hon försvann ner i det mörka. Sakta fallande i kullerbyttor iklädd våran folkdräkt och med sina långa flätor slängande på sidorna.
Det var en sån där dröm som jag nog aldrig kommer att glömma. Minns ju den än efter drygt trettio år!
Men nu ska vi verkligen inte fördjupa oss i mardrömmar när det ju var något helt annat jag ville skriva om. Sommar, sol och ljusa sommarkvällar då man känner hur man laddar upp sig och tankar energi.
Kvällar då man sitter på brokvisten med sina sådär lite lagom ”barfotaskitiga” fötter uppslängda på en fotpall. Lyssnar till skogsduvans charmiga läte, precis som en uggla som säger…ho ho ho…hoho….hoppas ni vet vad jag menar och att ni känner till lätet för det är så mysigt att lyssna till.
Idag ställde jag ut mina sk ”Lyckliga” Lottor….. :) får se om de trivs bättre där än inne i köksfönstret. Hade ju med dem i ett inlägg för någon månad sen och då växte och blommade de som stollar.
Nu ser de mer ut som blommor brukar göra när de bor hos mig…något ….eller….rejält mycket ”tanigare” så att säga!
Men men…lever gör de i alla fall och kanske kan uteluften göra att de återhämtar sig och får en massa nya blad igen?
Hoppas, hoppas att jag lyckas hålla dessa skönheter vid liv i alla fall!
Små söta ”minipetunior” skulle jag vilja kalla dem :)
Köpte dem på samma ställe som jag hittade de här fina ljuslyktorna. Ska hänga upp dem därute på brokvisten någon dag. Vill göra det betydligt mysigare med mer pynt, prydnader och blommor om det är möjligt. Och det klart det är…gäller bara att ha ork och att ta sig tid med det.
Suck…den som vore pensionär ändå. Gud vad jag längtar tills jag själv får bestämma över min tid och dag…! Då börjar livet kan man säga… :)
Åldersnoja har jag aldrig haft och kommer knappast att få heller. Livet är underbart att leva och försöker att uppskatta varje dag som jag får vara här med nära och kära och allt i livet har sin tid.
Men nu är det hög tid att gå och lägga sig. Klockan närmar sig tio och för mig som är van att hoppa i säng en timme tidigare och har en väckarklocka som ringer vid kvart i fem så är det bara att säga…Godnatt och sov gott!
Hörs förhoppningsvis om bara någon dag igen!
Britta