Det finns så himla mycket fint att se och uppleva omkring oss och det gäller verkligen att passa på att ”ta in” och ”suga åt sig” av allt detta nu när vi är inne i den vackraste tiden i vårt lilla land. Tror att jag är lite tjatig med det men kan inte låta bli att förundras och fascineras av små ögonblick och stunder som berör en så mycket ända längst inuti.
Bara det att komma hem trött och sliten efter jobbet en dag och känna hur man liksom ”lyser upp” inombords av glädjen över att se att pionerna börjat blomma. Hur man sådär rent spontant bara utbrister. ”Men åhh va fint…kolla Line ….pionerna blommar!”
Och trots att Line bara tittar på mig med en undrande blick, vrider lite på huvudet för att förstärka det jag säger och känna efter om det är något ord hon känner igen, så känns det ändå som om hon håller med 
Eller…det känns i alla fall bra att ha någon att dela upplevelsen med, och för mig spelar det ingen roll om det är djur eller människa som lyssnar. Och finns det inget av det i närheten så är jag en sån där som lika gärna pratar för mig själv. Förresten så tror jag faktiskt att det alltid är någon eller något som hör vad man säger för ”verkligheten” runtom oss, som vi kallar den är ju inte exakt som de flesta av oss tror att den är.
Jag är inte ute efter att övertyga någon som har en annan tro och filosofi eftersom var och en får tro som den vill (som tur är) men att det finns andra dimensioner och existenser omkring oss är i alla fall jag helt övertygad om vid det här laget. Hur jag kan ha kommit till den insikten eller slutsatsen eller vad vi ska kalla det är en ganska lång historia och har tagit ungefär hälften av mitt liv i tid men för varje dag som går så blir jag bara mer och mer säker.
Igår var det ännu en sån där typisk dag då man stärktes ytterligare i sin tro när vi hade en av mina kolleger från kyrkogården här för att ha en stunds kommunikation med Line. Det blev ett intressant ”samtal” dem emellan och en av de saker som kom fram var ett tydligt bevis på att det faktiskt går att ha en kommunikation även med djur…på det mentala planet alltså.
Hon meddelade nämligen att hon blivit väldigt skrämd av en upplevelse hon haft då hon ramlat ner i typ en vak och blivit våt och kall och det var mörkt omkring henne. Och först tvivlade t om kollegan på att det kunde stämma eftersom hon aldrig hört oss säga något om någon sån händelse och att hon kanske fått fel information från Line men…det stämmer faktiskt.
Det här var i kanske nov/dec när Line bara var fyra fem månader gammal då jag, Sv och äldste sonen fick för oss att åka bort till sjön och fota i fullmånens sken. Vi åkte till ena änden av sjön där det är lite myrmark och en bitvis spångad led och temperaturen var precis över minusstrecket så de små pölarna vid sidan av bräderna hade fått en tunn isskorpa. Just när vi var på väg tillbaka mot bilen hör vi hur den knakar till som när is brister och sen ett ”plums” av något som åker ner i vattnet. Och i det skumma ljuset ser vi en liten valp som lika snabbt kravlar sig upp ur det kalla dyiga vattnet.
Och för dem som tvivlar på att en sån här kommunikation kan fungera så är det kanske bäst att tala om att Line naturligtvis inte i ord kan tala om att hon ramlat ner i en vak eftersom en hund såklart inte vet vad en vak är, utan det är genom bilder och känslor som djuret förmedlar sig och sen är det ”mediets” sak att tolka.
Hon ”talade” också om att hon där hon kom ifrån kände sig lite utstött och ensam och som vi förstått det så var hon också en av de lite blygare och mer försiktiga i kullen. Nu däremot känner hon sig väldigt trygg med oss och familjen/flocken är jätteviktiga för henne. Dock kan hon känna sig lite rädd ibland för att bli lämnad och det är där vi tror att den största ”boven” för att hon inte gillar att åka bil finns. Hon kanske känner sig rädd när hon ser oss lämna henne inifrån gallret i bilen och vågar inte till hundra procent lita på att vi kommer tillbaka.
Sen hade hon det också lite jobbigt med att hon ”ser” och upplever en del från andra sidan som finns här i huset ibland och då särskilt en dam som ska ha motat henne med en kvast. Och det är verkligen intressant för jag kommer såväl ihåg den gången då hon helt plötsligt en dag hade en helt annan inställning till sopen som jag tar fram ibland när det blir för mycket skräp från t ex veden härinne. Vanligtvis brukade hon bli busig och ”gå igång” på att skutta mot sopen och till och med skälla lite på den när jag använde den men ….så en dag när jag som vanligt förväntade mig att hon skulle börja försöka fånga den och leka när jag satte igång att sopa så visar hon istället så tydligt att hon plötsligt tycker att sopen är något av det otrevligaste som finns.
Hukar sig och kryper ihop så fort hon får syn på den precis som om jag skulle ha slagit henne med den vilket är lika troligt som att månen skulle ramla ner ungefär.
Kommer till och med ihåg att jag lade särskilt märke till det här beteendet eftersom både jag och Sv minns att jag påpekade den plötsliga förändringen i inställningen till sopen och att jag sa ganska precis orden ”om någon skulle se hur Line reagerar på sopen nuförtiden så skulle de absolut tro att jag brukar slå henne med den, det vore väldigt pinsamt i så fall!”
Så visst är det betydligt mer som ”pågår” omkring oss än det vi kan se och ta på och nog är det en stor tröst att veta det. Allt känns mycket lättare när man vet att döden te x inte bara är ett nattsvart slut och mörker, och att veta att nära och kära som redan ”vandrat vidare” fortfarande kan se hur vi har det och till och med stötta när det behövs på livets ibland lite ”knaggliga” väg.
Kan förresten tala om att min kollega senare på kvällen kunde få kontakt med denna ”hundfösande” dam och kunde be henne att dra sig tillbaka lite och att det framförallt är vi som bor här nu, och resultatet av det blev att hon lite stött och häftigt utbrast i ett konstaterande ”Jaha!” och gick ut genom dörren med en smäll som kollegan misstänkte att någon av oss borde ha hört men tyvärr så kan jag inte minnas att vi reagerade på det. En lustig reaktion dock var att Line helt plötsligt, samma dag som hon haft sin ”pratstund” och samma dag som damen gett sig av helt tveklöst följde med mig uppför trappen, något som hon så gott som vägrat att göra på senaste tiden utan att vi förstått orsaken. Skulle tro att denna dam kanske fått för sig att övervåningen skulle vara hundfri och att Line nu kände att hon inte var där och vaktade längre?
Ja det är spännande när våra olika dimensioner och världar möts men kanske inte så roligt för dem som är extra öppna och mottagliga för det. Stackars Line som bara vill allt och alla väl…en dam med en sopkvast måste ha varit riktigt läskig. Förklarar nog också varför hon även den senaste tiden började med en idè om att inte våga gå in i sovrummet. Nästan fram till tröskeln kom hon men sen blev det otrevligt och då gällde det att smyyyga försiktigt försiktigt och till slut nästan ta ett skutt för att komma ”förbi” något som åtminstone inte kunde se…?
Men nu är tiden ute och det är dags att krypa till kojs! Det är slutklämmen på jobbet nu inför midsommar så nu behövs all energi man kan skaffa sig. Men vädret är härligt och livet är underbart så det är bara att fortsätta njuta av sin tid här på jorden.
Ha det gott!
Britta