Jag trodde att han hade ”lagt det livet på hyllan”, tagit pension eller bestämt sig för att sluta med sina vår och sommarexpeditioner såhär på ”ålderns höst”!
Men tydligen inte. Han försvann igår morse och sen dess har vi inte sett till honom, vilket är ovanligt länge med tanke på att han tillbringat så gott som hela vintern ( som alltid de senaste 17 åren) på kökssoffan mellan måltider och toabesök.
Visst är han fortfarande ganska pigg i kroppen för sin ålder men hörseln verkar han ha förlorat helt så nog blir man lite orolig med tanke på att han varken hör ev fiender i skogen, vilket säkert te x en räv skulle uppmärksamma, eller bilar på vägarna. Tycker att han själv borde känna sig så pass otrygg med att inte höra så att han skulle hålla sig hemma.
Samtidigt är man ju glad för hans skull. Att han fortfarande kan ge sig ut på sina älskade luffarstråk. Det är nog då han trivs som bäst med livet. När han får ge sig iväg hemifrån, från de andra katterna som han ändå inte kommer så bra överens med (även om det aldrig blir direkt slagsmål mellan dem) ge sig iväg ut i friheten och komma tillbaka hem när han har lust.
Första gången han drog iväg, vet inte hur många år sedan nu, blev han borta i sex veckor och den sommaren var rena mardrömmen. Han var det enda man tänkte på när man vaknade och den man tänkte på när man somnade. Vart var han? Levde han? Låg han skadad någonstans? Hade han hittat ett annat hem? Hade han blivit instängd i något uthus, garage el liknande?
Ja det var en hemsk tid. Men plötsligt en kväll, när jag var ute på ett restaurangbesök med mina systrar och ett gäng ”tjejer”, ringer kin dåvarande sambo och meddelar att Rasmus kommit hem igen.
Vilken lycka!
Åkte därifrån på en gång, från efterrätt och allt (kommer ihåg den sköna känslan av att bara få lämna och åka hem, vilket jag ju helst av allt ville ändå, var på den tiden då jag fortfarande kunde gå med på såna här saker bara för att jag tyckte att man väl borde göra det, vara trevlig för andras skull trots att jag helst av allt ville vara hemma i mitt eget hem med min egen familj) och därhemma väntade en väldigt varmt välkomnande Rasmus. Lite magrare men annars i fin form och såå kärleksfull. Precis som om han också längtat efter oss 
Sen följde fler luffarperioder av olika längd, ibland bara några dagar, en annan gång någon vecka och till och med över en månad. Varje vår och sommar sedan dess har han gjort sina utflykter och nu har man vant sig vid det. Ingen idé att gå och oroa sig. Vet att han förmodligen mår som bäst vid den här tiden när värmen och ljuset kommer tillbaka och han får vara bara för sig själv någonstans, vart han nu är? Och leva lite vilt rovdjursliv och bara vara.
Största orsaken till att jag inte var lika orolig nästa gång var att jag vid första försvinnandet till slut ringde ett medium för att få reda på om han levde eller var död. Han fick kontakt ganska direkt och såg att Rasmus helt enkelt bara var på ”semester”. Att han befann sig på en plats faktiskt inte så långt hemifrån, där det fanns tallar, en gammal lada eller liknande och vatten i närheten. Han kunde inte se eller känna att han var skadad eller sjuk på något sätt eller att han hade kontakt med några andra människor.
Nej han hade helt enkelt bara hittat en plats där han kunde koppla av, få skydd under eller inuti den gamla ladan, jaga sorkar och möss där omkring och dricka vatten i det lilla dike eller källa som fanns i närheten. Ja så han hade alltså det han behövde men skulle snart bestämma sig för att gå hem igen. Och det stämde ju för det gick inte så lång tid efter det samtalet så gjorde han ju just det…bestämde sig för att komma hem igen alltså.
”Japp..då var man On the road igen då!”
Det är väl det som är charmen med katter också. Att de är så självständiga och gör det de har lust till. Sköter sig väldigt bra själva men ändå gärna kommer och ger och får lite kärlek ibland.
Ha en bra dag!
Britta