Och vilken dag sen. Kändes för första gången som riktig sommar. Gick ut tidigt med Line för att göra hennes ”morgontoalett” och var som att vandra omkring i paradiset. 
Varmt solljus, fågelkvitter och alla underbara dofter som finns i luften nu…mm…härligt!
”gårdagens morgonoutfit”
Vandrade omkring där i trädgården, med min sköna prickiga morgonrock och med mina fynd till ”sommarskor” inköpta på Rusta för 50 spänn….
Sommarskor??? Ja..är det inte gummistövlar som gäller för det mesta på somrarna numer :)
Och de här korta är ju helt perfekta..och så himla fina sen…är ju så att man riktigt längtar till midsommar nu när man i alla fall har skor som matchar vädret.
Visserligen är jag väl ingen ”vädersierska” men enligt statistiken så brukar väl midsommaren vara ganska blöt nuförtiden? När hade vi senast en riktigt varm och fin midsommar?
Jo 1994 vet jag att det var väldigt varmt för då var äldste sonen knappt ett år och satt och svettades och tjurade i en sån där träskrinda, iklädd Rättviksdräkt tillsammans med sin lika hårt kämpande kusin som är två månader äldre.
Då var det riktigt varmt!
Men sen efter det?? Kommer jag inte ihåg att jag svettats särskilt mycket på en midsommar? Är få tillfällen då jag tyckt att min lite tjockare blus till dräkten är för tjock. Oftast är jag tacksam över att jag har den kvalitén och inte det tunna tunna bomullstyg som mina systrar har. Sen har jag ju min sk ”gröntrija” (gröntröja) i varmt ylle också att dra utanpå så för mig går det bra med en temp på knappt 15 grader på midsommar. Har ju till och med sytt mig ett par ”mamelucker” också så egentligen är det traditionella midsommarvädret inga som helst problem för mig.
Men tillbaka till gårdagen nu. Passade i alla fall på att ”ta in” och njuta av vädret som var då.
Gick runt i trädgården och tittade på ”projekt” som äntligen blivit klara som den här rabatten tex.
Såna som inte blivit klara än som tex att gräva ner den nyinköpta svartvinbärsbusken, och göra något av alla de stora härliga stenar som blev uppgrävda när nya avloppsbrunnen skulle ner i höstas.
Och halvfärdiga som det att få till en mysig grillplats och framförallt fungerande grill som äldste sonen murade som projektarbete då han gick byggutbildningen. Har lyckats få tag i ett skapligt stort grillgaller nu men ännu inte fixat så att det finns något att lägga det på. Själva ”hålet” är alltså för stort för gallret så det måste ha något att vila på för att få upp det i höjd. Men det löser sig nog. Jag har i alla fall lyckats fylla jord runt själva grillen där det bara var en djup grop förut, släpat dit stenar och ännu en bänk att sitta på och fyllt botten av grillen som är onödigt djup med tegelstenar och ”återanvänt” tvättat singel från den numera nedlagda hönsgården, så något har det ju hänt i alla fall.
Selma satt och studera mig och Line där vi knallade omkring och inspekterade våra ”ägor”..
Line mest med nosen…och jag mest med ögonen! Att nosa omkring är verkligen liiiivet för henne.
Sen efter frukost åkte vi till lilla sjön Salutjärn och tog en promenad runt den på vandringsleden som går där. I början är det typ myrmark och herregud så fint det var där just nu. Massor av vita små ”dunblommor” som stack upp mellan mossa och grästuvor. Vet inte vad de heter men ska ta reda på det. Sen såg vi en hel del hjortronblom också och en massa blåbärskart så det blir nog ett bra bärår i år.
Men det som gav den absolut största naturupplevelsen var när vi kom fram till en liten bro över en smal å och jag plötsligt får syn på något under vattnet som kommer simmande mot oss. Först förstod jag inte alls vad det kunde vara då det var så himla stort och brett…fisk?..nej i så fall av en art som man inte ens känner till….nej insåg i nästa sekund att det var en bäver.
Helt otroligt att den kom så nära innan den upptäckte oss. Tyvärr så hann inte Sv se den innan den vände och ljudlöst gled iväg åt andra hållet igen, inte ens Line märkte något men för mig sitter bilden av den kvar på näthinnan än. Är inte ofta man får syn på bävrar och att få se den så tydligt när den kommer simmande under vattnet bara knappt två meter ifrån var verkligen speciellt.
Sen blev resten av dagen väldigt lugn och skön och min kropp som jag hade hoppats skulle utföra en massa mer arbete ute på gården…sa bara NEJ och STOPP!!! Nu räcker det! Du måste vila! Så efter att ha lagt oss och sovit en stund till efter promenaden så tog jag det mest bara lugnt. Planterade lite blommor och småpysslade lite. Yngste sonen bakade en rabarberpaj och bjöd hem ena syrran och sambo så det blev en riktig semesterkänslans dag.
Lite senare gjorde jag dock det mest ansträngande den dagen genom att klättra upp på taket och rätta till en tegelpanna som ”halkat ner” ur sitt läge och det räckte gott och väl när man är lite höjdrädd. Såklart låg den längst ut på kanten också så efter det var jag alldeles skakis i hela kroppen. men jag gjorde det i alla fall och blev en erfarenhet rikare så att säga :)
Höjdrädsla är något som kommit mer och mer på ”äldre dar” för mig och verkar bara bli värre värre. Tycker det är tråkigt då det begränsar en ibland och hindrar en från vissa upplevelser. Låg och funderade över det i morse och tänkte att man nog egentligen skulle ta och försöka träna upp modet att vara på höjder igen. Tvinga sig upp på det där branta taket och sitta där tills världen omkring slutat snurra …? Kan man det tro? Borde ju funka så med våran hjärna!
Under tiden som jag grejade med att försöka få pannan på plats tittade jag inte ner en enda gång på marken för då hade jag nog definitivt ramlat ner. Man blir ju liksom yr och tycker att man känner ett sug att hoppa när svindeln kommer. Konstig reaktion!?!
Så därför tänkte jag på typ KBT mot höjdrädsla..alltså att utsätta sig för det tills hjärnan förstår att det inte är något att vara rädd för. Vet dock inte om det funkar så, men logiskt borde det göra det.
Idag måste jag nog däremot upp på en stege som når ända upp till hängrännan på baksidan av huset och rensa ur den och det får nog räcka som ”terapi” idag. Gillar inte att stå på en stege då det känns alltför opålitligt. För även om Sv såklart står nedanför och håller i så får jag för mig att den ska börja glida i sidled och tror inte att han skulle orka hålla emot i så fall? Men nu ska vi inte ”måla fan på väggen” så att säga. Det går nog bra hoppas jag.
Och om någon undrar varför inte Sv gör dessa ”höjdjobb” när jag är så feg så kan jag säga att jämfört med honom så stortrivs jag på höjder…alltså, han är mer än dubbelt så rädd för höjder än mig så det är helt uteslutet.
Men nu går tiden och dagens uppgifter väntar. Blev ju inte så mycket till regn som de hotade med och det är man ju bara tacksam för. Skulle dock vara trevligt med några droppar på min nysådda gräsmatta men men…tror inte att jag behöver oroa mig över att det inte kommer en enda regnskur till under sommaren som återstår…. 
Ha det gott !
Britta