Då har en vecka gått och med ens så är man inne i de gamla ”rullorna” igen. Tänk hur vi människor anpassar oss. Nu känns det knappt som om jag nyss hade all tid i världen. Ingen klocka som ringde vid kvart i fem, inga funderingar på matlåda och smörgåsar till dagen efter. Nej nu känns det mer som om det är ”som det ska va” …man går till arbetet fem dagar i veckan och sen har man ledigt två. Då uppskattar man också dessa två lediga dagar mer..så är det bara!
Tror det var Alfons Åbergs farmor som sa ”man kan inte ha roligt jämt, man måste ha lite tråkigt ibland för annars vet man inte när det roliga kommer”!
Nu vill jag inte kalla kyrkogårdsarbetet för tråkigt. Det är ytterst få gånger på en säsong som jag känner att ”nej, gud vad det här är tråkigt” . Kan knappt komma på något av det vi gör som kan kallas tråkigt ? Skulle i så fall vara när ”pojkarna” har klippt häckar och vi ”tjejer” ska ta upp ”klippet! som ligger bland blommor, jord och ogräs. Det är ett himla pyssel att få bort alla små bitar av löv som blir efter häcksaxarna, (motordrivna sådana såklart).
Men det är bara att gå in för det och ställa in sig på att det får ta lite tid och snart är även det jobbet avklarat. Det värsta är när det regnar så att all jord och småbitar av löv kladdar fast överallt. Då känns det väl inte så jätteroligt.
Men som den ”skylt” vår förman satt upp på väggen säger…
”varje dag ovan jord är en bra dag”
...och det är väl så sant!
Annars har det varit en ganska skön fredag ändå trots att jag blev gräsänka för några timmar nu på eftermiddagen/kvällen. Sv har varit en sväng till Hälsingland och hälsat på barn, barnbarn och gjort ett besök hos en kiropraktor som förhoppningsvis kan få rätsidan på hans krånglande högerben.
Måste dock säga att det var en otroligt märklig känsla att åka hem från jobbet idag och vara medveten om att man skulle vara precis alldeles ensam flera timmar på eftermiddagen/kvällen. Sv och Line i Hälsingland, äldste sonen i Ljusdal på praktik och yngste sonen i Falun på träning. Jag kände mig totalt kluven inför hur och vad jag egentligen tyckte om det.
Innan jag träffade Sv tyckte jag att ensamhet var otroligt skönt och såg verkligen, verkligen fram emot de, visserligen få tillfällen, men de gånger det hände att jag skulle vara alldeles ensam hemma.
Och visst uppskattar jag fortfarande en stund för mig själv ibland men ….inte känns det som förr då man njöt varje minut av de ensamma stunderna. Jag har väl inte något emot att vara ensam men det känns inte lika attraktivt längre helt enkelt.
Satt och filosoferade i bilen på hemvägen idag och föreställde mig hur det skulle kännas att leva ensam. Skulle jag verkligen vilja det så mycket som jag alltid trott ? Skulle jag trivas så bra som jag tror med att bara vara för mig själv? Satte mig in i tanken och kände bara …nej….skulle det inte bli lite väl ensamt ändå?
Men så tänkte jag att det är nog bara för att jag trivs så bra med Sv som jag känner så…så jag ändrade på tanken och försökte sätta mig in i hur det skulle vara (och kanske kommer att bli) om Sv inte fanns kvar på jorden längre.
Skulle jag i så fall kunna tänka mig att dela livet med någon annan??
Och svaret inom mig blev……Nej!…..och åter nej….absolut inte! Det är jag bara så himla stupsäker på! För en sak är säker….det kan inte finnas en människa till på denna jord som jag passar så bra ihop med..omöjligt!
Jag har helt enkelt alldeles för många ”egenheter” för att kunna hitta en till likadan att dela livet med. Att jag och Sv tänker så lika och tycker så lika trots vår stora åldersskillnad är litet av ett under bara det. Och att vi sen fick chansen att träffas är ju så otroligt så att det finns inte.
Den här typen av förhållande får man bara chansen till en gång i livet…och en del aldrig ens det.
Men nu är det sängdags. Ögonen vill bara blunda och munnen gäspar sig snart ur led. Ha det gott så kanske vi hörs imorgon.
Britta