Försöker ju för det mesta vara positiv och tänka framåt med bara ljusa tankar. Men idag när jag vaknade var det lite svårt att ”skaka fram” den där positiva känsla man vill börja dagen med.
Kände redan igår kväll att det var något ”på gång”!
En känsla som jag varit förskonad från de två senaste veckorna efter att Sv gjorde en så lyckad behandling av min onda högersida.
Har ju känt mig som en ny människa efter det och knappt vågat tro att jag kunde må så bra i kroppen. Inte ens arbetet med veden och trädgården på sistone gjorde att jag fick ont igen så nog började en liten förhoppning gro om att det kanske skulle vara på väg att försvinna ur kroppen, den här onda molande värken och känslan av att vara stel som en galge i nacke och axlar på morgonen, ofta med en dov huvudvärk som sällskap också.
Men efter att igår ha skottat på en stor hög med pinnar, bark, flisor och stickor efter veden på släpvagnen, och sen få av det igen vid avstjälpningsplatsen så tyckte nog kroppen att det var nog i alla fall.
Vi hjälptes båda åt med jobbet och säkert var det Sv som fick göra det tyngsta men det räckte visst ändå för att knäcka självförtroendet på min pånyttfödda kropp och känsla.
Senare på kvällen satt vi som vanligt och slappade i soffan och hade väl inga större planer på att åka och titta på någon brasa i regnvädret, och bara inom loppet av kanske tjugo minuter kom en huvudvärk och smög sig på och ökade sakta men säkert.
Sv kände sig också ovanligt trött och seg så vid halv tio bestämde vi oss helt enkelt för att krypa till kojs.
Så idag när jag vaknade kändes det som om att tiden hade dragits tillbaka och att det var februari/mars någonting med snöslask och den gamla, stela, tunga känslan i kropp och själ igen.
…. surt!
Nåja…är i alla fall oerhört tacksam över den senaste tiden då jag fick känna mig som mitt gamla, friska, starka jag igen och hoppas att det kanske kan gå att komma tillbaka snart. Ska i så fall vårda det lite bättre (så gott det går nu då när kyrkogårdsarbetet börjar på måndag) och vara mer snäll mot kroppen om den vill börja samarbeta igen.
Det är bara det att det är såå svårt att inte rusa iväg och vilja göra så mycket som möjligt när man plötsligt känner sig som ”superwoman” efter år av känslan av att vara typ åttio/nittio i kroppen.
Men…den som lever får se…ska nog be lite snällt om ett nytt försök till behandling och se om den värsta känslan kanske lättar lite.
Ha en bra helg! Snart är våren tillbaka!
Britta