Kunde inte låta bli att köpa den här roliga almanackan på Granngården idag. Skulle bara köpa hundmat och i dessa arbetslösa tider brukar jag stå emot ”spontanköp” men ibland händer det att jag faller för frestelsen och idag blev det den här som fick slinka med på väg fram till kassan.
Den visar alltså alla märkesdagar för bondepraktikan och även vilken fas månen är i. Till och med när fiskarna är som bäst på hugget visar den och kan ju bara säga att det är bäst att vänta till nästa vecka om man tänker fiska för från och med söndag och fyra dagar framåt visar almanackan att fisket är gott.
Sen finns det en tabell där man kan fylla i dagens temp, morgon middag kväll och även nederbörd samt vind. Nu kommer nog inte jag att fylla i det eftersom jag redan gör en anteckning om väder och temp i min tioårsdagbok som jag för, men en kul idé är det i alla fall för på de tre år jag nu fört min dagbok så är det faktiskt intressant att titta tillbaka hur vädret var vid samma tid för ett eller flera år sen.
Är nog ett ålderstecken antar jag, att tycka sånt är intressant, eller så är det bara för att jag är som jag är? Alltså lite som man sa förr ”lillgammal” av mig. Nu är jag ju visserligen en bit över 40 men har alltid lagt märke till att jag mer är intresserad av sånt som de som är minst 20 år äldre än mig är än de som är i min egen ålder.
Trivs också oftast bäst ihop med sådana människor eftersom de för det mesta är mer sig själva och inte så ”komplicerade” som ”yngre” människor kan vara, särskilt kvinnor tyvärr. Verkar som om det i min ålder och yngre handlar så mycket om utseende och prestation tycker jag? Man ska ha en perfekt kropp, ett perfekt jobb, en massa fritidsintressen och gå på alla möjliga former av träning, samt att man ska gilla att ”ta en fika” på ett café och gå ut på krogen på helgerna.
Puh! Blir trött bara av att skriva om det och undrar ibland om det verkligen är så de vill leva sitt liv när jag hör hur de pratar med varandra om senaste träningspasset, shoppingen, eller aktiviteten de varit med på?
Mår vi människor så bra av det egentligen?
Nåja…nu ska vi inte hamna i den diskussionen för då blir det ett långt och ganska trist inlägg skulle jag tro.
Line på sin favoritplats i soffan där hon kan spana på allt som händer utanför.
För övrigt så har vi just kommit hem ifrån dagens promenad som blev en hel timme vilket jag hoppades på 
Guben min började väl muttra lite bredvid mig efter ett tag om att ”nu går du såhär långt bara för att du tänker på min viktminskning” och liknande och ja…..var väl bara att erkänna att precis så är det!!
Och jag bryr mig inte ett skvatt om han blir sur eller förbannad eller vilket som, för jag har helt och fullt bestämt mig.
Har nu i tre år hört att magen ska bort men inte sett det minsta resultat än så den här gången tänker jag inte ge mig.
Den ska bort!!!
Och som jag sa till honom när vi började …om det så ska bli skilsmässa så ska jag se till att hjälpa dig bort med den där magen!! Du kommer att tacka mig sen även om du under tiden näst intill kommer att hata mig och mitt tjat om att du ska äta och vad du ska äta.
Så är det bara! Punkt!
Sen kan ju soffan vara bra till annat också..som att ta sig en tupplur efter dagens motion.
Men nu är det dags för oss att stoppa lite mellanmål i magen. Man får aldrig gå hungrig om man jagar kg..eller gram som jag tydligen gör :) för då har kroppen inte något att hålla igång förbränningen på.
Hörs och syns!
Britta