Jag gillar ju att skriva och har väl en sån där lite naiv tanke om att ”En dag ska jag leva på det!”. Fast egentligen och innerst inne vet jag nog att så kommer det ju inte att bli 
Men på något vis så vill jag ändå inte helt släppa tanken på det. Det är liksom min egen lilla ”hemliga” dröm och något jag ”lever på” att tänka på ibland.
Som när jag går där och moppar golv och putsar och fejar trots att armen och skuldran värker…då tänker jag att…”jaja, men såhär ska jag ju inte hålla på hela livet i alla fall, jag ska ju bli författare…sen nån gång? ”
Eller som på PU – samtalen med vår arbetsledare på kyrkogården, när han undrar hur och om jag har några andra planer eller någon ”reservplan” för vad jag ska göra om det inte skulle bli en fortsatt satsning på oss kyrkogårdskullor, alltså om det från ”högre ort” skulle komma order om att dra ner på personal och kostnader för att sköta om kyrkogården.Då svarar jag såklart inte…”jodå, jag tänker bli författare”…utan säger såklart att det nog inte kommer att bli några större problem att få något städjobb i så fall….men tyst för mig själv tänker jag att ”vid det laget har jag nog redan blivit författare”…
Så trots att jag vet att jag nog aldrig skulle våga att ens försöka bli författare. mest för att det ju skulle betyda att man behöver vara utåtriktad och social och prata i telefon med en massa människor osv vilket är min största skräck, så liksom lever jag på tanken att en dag kunna sitta hemma och bara skriva och få in de pengar jag behöver för att överleva.
För som introvert som jag är så är väl drömmen att slippa kliva upp på morgonen och vara tvungen att åka iväg och träffa en massa människor för att få ihop till ”sitt dagliga bröd”.
Tänka att kunna arbeta hemifrån och bara få vara för sig själv. Det är verkligen min största dröm.
Men om man nu ska komma någonstans med en sådan dröm så gäller det ju att man skriver också. Att man skriver och skickar iväg det man gjort till någon som skulle kunna vara intresserad av det. Och visst skriver jag…men.
Satt just och läste igenom några av de otaliga skrivningar jag påbörjat men knappt någon av dem har kommit till ett slut.
Några med avslut har jag gjort, och tre , eller är det fyra? har jag skickat in till olika tävlingar men bara fått resultat med en av dem. En novell med namnet ”Vändpunkten” som var temat på just den skrivartävlingen i tidningen ”Skriva” och den framgång jag nådde med den var ett hedersomnämnande. Inte mycket till framgång alltså men så himla stort och ofattbart när det hände.
Att läsa att det andra av två hedersomnämnande gick till Britta Andersson och att när jag läste början på den novellen förstå att det var Jag Britta Andersson, ( finns ju säkert många med det namnet) som fått omnämnandet …det kändes så overkligt…och skrämmande på något vis.
Fast ändå skönt att få bekräftelse på att jag skrivit något som en jury bland många många andra insända bidrag valt.
Men hur som helst så måste man ju även fortsätta och framförallt avsluta alla dessa ideér man får om vad man vill skriva om, och det är väl det som är mitt stora problem. Att inte tröttna och tappat intresset för något som är på börjat.
När jag får inspiration och en idé om något så känns det så roligt att börja och så självklart att jag ska skriva ner hela den ”storyn” som dyker upp i huvudet men…så skriver jag en eller två sidor och sen dör liksom intresset ut, rinner ut i sanden och förblir oavslutad.
Letade fram några inledningar jag gjort och som jag funderar över varför jag inte fortsatt på, som tex den här som heter ”Offerlammet”:
”Marcus rättar till filten som glidit ner från ena axeln för att förhindra att den kalla luften tränger in och kyler hans tunt klädda kropp.Rörelsen får honom att huttra och det dröjer en stund innan värmen åter omsluter honom. Fokusen på fårflocken i hagen framför honom har han dock inte släppt en sekund sedan han satte sig tillrätta på stenen i skogsbrynet.
Det är idag det måste ske för att hans inträde ska bli giltigt. Han för ena handen nedför byxbenet och blir lugn när han stöter på något hårt i sidofickan en bit ner. Jodå! Kniven är med och ligger där den ska.
Gunvor drar en suck och ställer ner kaffekoppen. ”Jag är orolig för pojken”, säger hon utan att ta blicken ifrån rådjuren ute på åkern utanför. Lennart som nyss kommit in, går fram till köksbänken, tar en bit hushållspapper och snyter sig högt och ljudligt. ”Vadå orolig?” svarar han och stänger luckan till sopskåpet med en smäll.
”Han mår inte bra. Han döljer något. Jag bara vet det”. Hon för kaffekoppen till munnen igen. ”Äsch, han är ju tonåring. Det vet du väl hur man var i den åldern.Finns det något kaffe förresten?”
Hon gör en nick emot bänken. Det räcker som kommunikation efter 40 års äktenskap. ”Nej, det är något mer än vanliga tonårsfasoner. Det går inte att få riktig kontakt med honom. Har du inte märkt det?”
Hon kastar en irriterad blick på sin make som rycker på axlarna och sakta sörplar i sig kaffet. ”Nja, nej, inte har jag tänkt på det!”.
”Nej du har väl så fullt upp med ditt du!” . Mumlar hon för sig själv medan hon följer rådjuren som försvinner in i skogsbrynet. ”Jag tycker att han visar tecken på samma problem som hans mor hade, psykiska problem!”
Marcus rycker till när en av tackorna ger ifrån sig ett långt bräkande och lägger sig ned. Han hade råkat slumra till men ljudet får honom klarvaken. ”Det är bra! Kom igen nu!” Viskar han och famlar efter kniven i fickan. Tackan verkar orolig, andhämtningen flämtande och i nästa stund tycker han sig se något bukta ut från hennes bakdel. ”Yes, yes!” Säger han för sig själv och bankar knytnäven mot låret.
Två timmar har han väntat och än tycks ingen sakna honom. Han kastar en blick mot gården där allt verkar lugnt och stilla.
Den här har jag faktiskt en fortsättning på och till och med ett avslut men det är bara för att det var begränsat antal tecken i tävlingen jag skickade in den till och vilket det alltid är i tävlingar och som gör att man blir låst och inte kan skriva hela berättelsen som man vill.
Sen hittade jag den här som är en helt annan typ av historia. Den heter ”Om inte”.
Om inte Doris funnits i huset bredvid så hade jag nog aldrig blivit en normal människa. Om hon inte öppnat sin stora famn och fångat upp mig varenda gång jag flytt hemmet som förvandlats till ett slagfält när farsan tagit en för mycket, så hade jag förmodligen slutat som farbror Bernt, dinglande från en tallegren ute i Stor Lasses skogar.
Det var morsan som hittade honom när hon plockade blåbär. Livlöst hängande, med ögonen utpickade av fåglar. Förmodligen skator eftersom de kraxade och skränade omkring henne när hon kom fram till liket. Besvikna såklart, över att bli lurade på sitt skrovmål.
Ingen blev egentligen chockad över det Bernt gjorde. Allra minst morsan som känt honom sen de var små. Sett hur han redan från tolvårsåldern kämpat mot alkoholens frestelser. Stått emot, fallit offer, stått emot, fallit offer. Om och om igen, tills han en dag efter att ha supit bort både gård och familj, gav upp och tog farsans sotarlina med sig ut i skogen.
Farsan däremot, fortsatte att kämpa. Men förlorade oftare än han vann, till morsans fasa och förtret. Men till skillnad från Hedvig, Bernts fru, så stannade hon kvar, och det var väl det som gjorde det möjligt för farsan att fortsätta med sitt missbruk.
Doris var min räddning.Doris som aldrig beklagade sig över det. Som aldrig ojade sig och ältade det som pågick som kärringarna i Dahlins lanthandel gjorde när de trodde att jag och morsan inte hörde.
Doris tog bara tyst emot när jag kom inrusande, lät mig andas ut på kökssoffan medan hon dukade fram kanelbullar och mjölk med lite grädde i. Det var där jag helades och läktes medan jag bearbetade farsans beteende. Där på Doris kökssoffa med den spinnande luggslitna Prutten i knäet. Prutten. Byns första långhåriga katt som gjort succé och väckt stor uppmärksamhet när han anlände i baksätet på Doris gamla Saab 99. Det sades att han var en äkta Angorakatt. Men hur det var med den saken visste väl ingen egentligen. Inte ens Doris skulle jag tro? Han påstods också vara kastrerad,alltså opererad och berövad på sina pungkulor för att inte ränna runt och göra grannkattorna på smällen. Men hur det var med den saken förstod nog alla ett par månader senare när var och varannan katta i byn började föda små långhåriga ungar.Även vår katta fick ett par, men de blev inte långlivade efter att farsan förstått att de var av den sorten.
”En ska fan inte ha några långhåriga fisförnäma kattdjävlar” sa han och stoppade dem i en jutesäck med ett par stenbumlingar i. Jag och morsan försökte hindra honom när vi förstod vad han tänkte göra. Men han var så mycket starkare och gav oss en varsin örfil innan han hivade in säcken i skuffen på volvon och gav sig iväg till Årsjön. ”Vi kan för fan inte ha kattor som ska kammas och klippas var och varannan dag, det förstår ni väl själva, det är fan inte naturligt!” Ropade han genom den nedvevade bilrutan innan han försvann med en rivstart i gruset.
Ja detta var alltså två av många skriverier jag påbörjat och varför jag nästan aldrig håller i och avslutar storyn har jag ingen aning om. Nu går det ju visserligen väldigt långt mellan att inspirationen infaller sig men när det gör det så är det oftast pga att jag kommit på ett nytt uppslag och en ny idé om en historia att berätta…
Nåja, nu har klockan blivit alldeles för mycket och det är dags att hoppa i säng.
Helgen ser ut att bli lugn i alla fall eftersom Sv börjar känna sig dålig. Yngste sonen har varit däckad i feber och förkylning ett par dagar nu så det är väl en släng av det han fått. Hoppas hoppas att jag klarar mig den här gången.
Ha det bra så länge !
Godnatt!
Britta