Ja det kallas så, det här huset vi bor i. Telegrafen alltså! Det var nämligen här byns första telegraf inrättades när en sådan ”modernitet” nådde våra trakter.
Tyvärr så vet jag inte mycket om historien omkring den, inte ens vilket årtal den kom till byn men sånt går ju att ta reda på om man bara tar sig för med det. Min far som är uppväxt här borde väl ha lite information om den tiden?
Läser nu i ett informationshäfte som gjorts om byns historia och där står det att när byn fick järnväg så blev telefonen en möjlighet och telegrafstation inrättades. Först i stationshuset 1890 och under 20-talet vid Rydbergs (vart det nu var?) för att sedan flyttas till Samuelssons uppe i byn, och det är det jag antar var det här huset? Samuelssons alltså? Så någon gång på trettiotalet kanske det var?
Tror att huset är byggt 1929 ?
I alla fall så tänkte jag visa vad man kan ägna sig åt när man bor i ett så spännande hus som det här…. Jag lovar att man inte behöver ha tråkigt några längre stunder.
Det är nämligen såhär att rätt som det är och när man minst anar det, så bjuder huset på en aktivitet som kräver ens omedelbara uppmärksamhet….om man nu vill ha rinnande vatten såklart….och det vill man ju….gärna….särskilt såhär i vintertid då det känns lite motigt att gå ut och ”göra sina behov” eller hissa upp vatten ifrån gamla brunnen med en hink osv osv!
Fast igår gjorde jag faktiskt ett undantag, i alla fall ifråga om att ge aktiviteten omedelbar uppmärksamhet. Vi kom hem efter att ha varit i Rättvik och uträttat lite ärenden. Lite trött (efter dålig nattsömn, förmodligen pga fullmånen) och småhungrig eftersom det var ett tag sedan vi åt lunch, så tänkte jag att jag skulle ta mina två, extra efterlängtade nu i dessa ”bantartider” , eftermiddagsmackor och en god kopp te.
Vrider på kranen och ska fylla tekokaren och inser att det är dags igen. Märker så väl när vattenpumpen slagit ifrån för även om det fortfarande finns ett visst tryck kvar som ger någon liter vatten till så är trycket inte detsamma som när pumpen fungerar.
Först tänkte jag som vanligt släppa tanken på det jag egentligen tänkt göra och klä på mig ”lortkläderna” för att krypa ner i pannrummet. Ja ni läste rätt, ”krypa ner i pannrummet” för det är nämligen så det går till för att man ska ta sig in i vårat pannrum
Och eftersom jag (än i alla fall) är den som är fysiskt mest lämpad så brukar jag se det som i första hand min uppgift såklart.
Men så ändrade jag mig och tänkte……”Neej, nu ska jag ta mig tusan ta mitt te och mina mackor i lugn och ro först för vattnet kan faktiskt vänta en kvart till!” Sagt och gjort så fullkomligt struntade jag för första gången i den strejkande vattenpumpen och gjorde mina mackor och mitt te i stället. I samma stund kom Sv ut i köket och undrade om vi skulle titta på ett inspelat avsnitt av ”Det okända” men svaret blev ….”Nej, tyvärr älskling för jag har lite annat för mig en stund framöver nu!” Han såg ut som ett frågetecken såklart för vi är så gott som alltid överens om vad vi vill och ska göra, rynkade pannan och undrade…”Vadå?..vad ska du göra?”
”Jo jag ska nämligen gå ner i vårat kära pannrum en stund förstår du” svarade jag och pekade mot kranen.
Och i och med det så visste han precis vad det handlade om och med en suck konstaterade han ”Jaha, är det så nu igen”.
Han erbjöd sig såklart att göra det själv men det är faktiskt enklare för mig och sen har jag mer tålamod än honom med alla typer av huskrångel som dyker upp så för att undvika att han behöver stressa upp sig så gör jag det hellre själv.
Så efter att ha satt på sig sina tåliga ”lortkläder” så går man ut på brokvisten och sätter den stora skruvmejseln i en springa på luckan i golvet.
Sen drar man undan luckan och…
…därnere förstår ni, finns ännu en lucka, som är igensatt med en tjock frigolitbit vilken inte syns nu eftersom jag redan hade klättrat ner och tagit bort den när jag tog den här bilden. Man ska alltså först ta sig ner i det första hålet….
…och sen avlägsna frigolitbiten och försöka få den ur väg pga det trånga utrymme man nu står på, för att sedan ”vända baken mot nästa lucka” , gå ner på knä i öppningen, hålla i sig med ett stadigt grepp och sakta sänka sig ner tills man känner att fötterna når …
…den lilla trappstegen som står på golvet nedanför. Det krävs alltså en del gymnastiska övningar innan man ”landat” säkert i pannrummet.
Sådärja…nere i ”hålan”! Jo just det sen gäller det att hitta lysknappen också som sitter alldeles till vänster innanför luckan och vill man minska risken för sträckning genom att försöka nå den innan man ”backat in baken” så är det säkrast att famla efter den i mörkret när man står stadigt på trappstegen.
Såhär ser det i alla fall ut därnere i mitt lilla ”krypin”… inte ett fönster och med lite spindlar och spindelnät av olika varianter som sällskap. Är nog här min förra spindelfobi blev botad. Har under senaste halvåret blivit ett och annat besök här.
Nåja…sen tar man och drar ur kontakten till vattenpumpen och från och med här vet man aldrig hur lång tid det tar….det kan nämligen ta allt från en minut till som igår säkert en halvtimme innan pumpen behagar starta igen och detta vet man bara genom att dra ur…
…och stoppa i kontakten…..
….och stoppa i kontakten…lite då och då och med olika tidsskillnader. Hur kul som helst det här…och sååå spännande!
Och vad finns det då att roa sig med under tiden i ett trångt litet pannrum under jord? Tja, man kan ju alltid kolla om det behövs fyllas på salt i reningsfiltret?
Och det gör det ju oftast eftersom det är något man gör minst en gång i månaden. Så det ägnade jag mig åt en stund under väntan igår.
Sen om man är riktigt förutseende och tålmodig ( och här kommer den tydliga skillnaden mellan mig och Sv då han aldrig skulle ha tålamod med att bara vänta och vänta och prova och prova om pumpen går igång igen) så har man tagit med sig en trevlig tidning att drömma sig bort med en stund. Tex en tidning om mysiga vackra torp och gårdar med fullt fungerande vatten och avlopp mm som ligger lite avsides för sig själva liksom….suck….vad vore väl en bal på slottet? (Som Askungen skulle ha sagt)
Nåja, lite ensamt och trist kan det faktiskt bli därnere ibland men igår insåg jag plötsligt att jag hade sällskap. Hörde ett svagt ljud nerifrån golvet och ….
..i ett hörn bakom några rör satt den här lilla filuren. Så med en tyst överenskommelse om att vi båda skulle få vistas i detta trånga utrymme tillsammans en stund satt vi där i varsitt hörn och funderade. Säkert undrade han (eller hon) lika mycket som jag vad den andra gjorde där?
Hur kan den leva därnere tänkte jag men fick senare ett svar av äldste sonen på den frågan…den äter väl spindlar såklart…och ja…det gör den nog för det finns det gott om. Så i brist på annat sällskap så fick den här grodan duga. Kunde ju ha gett den en kyss förstås och kanske tillbringat min stund därnere med en vacker prins? Men… å andra sidan…vad ska jag med det till som redan hitta min prins här i livet?
Så det fick vara, för en prins i livet räcker.
Efter att jag vet inte hur många minuter gått och efter ett okänt antal försök till att gå igång pumpen så gav jag faktiskt upp en stund och klättrade upp ur hålan. Tittade på lite Tv och gjorde ett toalettbesök (som man får spola med hink ur en stor dunk som vi lärt oss att tappa upp mellan pumpstoppen) innan jag återigen kröp ner och fortsatte att dra ur och stoppa i …dra ur och stoppa i….och till slut , och nu kommer vi till det roliga….så kommer jag på det här med att tänka positivt och att tro och ta universums kraft till hjälp ….och som ett sista desperat försök eftersom det nu gått rekordlång tid för pumpavbrottet så tar jag helt enkelt och knäpper mina händer ( med sladden emellan) och säger högt för mig själv. ”Käre gode gud och alla universums goda krafter….änglar, guider och vägledare …snälla gör så att pumpen startar när jag sätter i kontakten igen..jag lovar att jag ska tro, tro, tro på att det kommer att funka!”
Drar en suck! Stoppar i kontakten igen ….och……suuuuusbruuuuusgurgel och blurp låter det i ledningarna ovanför mig… ;)
Snacka om att ha kontakter…..
Varför testade jag det inte på en gång??????????
Så med ett lättat hjärta och grubblerier om vilka krafter det egentligen finns att ta till när man behöver hjälp, så klättrar jag lätt upp ur den lilla hålan igen, släcker lyset, sätter för frigoliten, upp ur nästa hål, lägger på luckan med hjälp av skruvmejseln igen och tackar för den här gången.
Så nu har vi vatten ett tag till…men hur länge vet man aldrig. En dag kanske, eller två, eller en vecka, månad? Ja inte vet jag men nästa gång ska jag snacka med de där krafterna lite tidigare!
Så nu vet ni hur fantastiskt välplanerat pannrum vi har och hur den förra ägaren tänkte när han byggde det…ja det vet i tusan?
Men till våren nu hoppas vi på att med hjälp av min duktiga snickarfar kunna göra en lucka i golvet från tvättstugan som går direkt ner i pannrummet så att man ska slippa detta akrobatiska konststycke varenda gång. Är nog det minsta man kan begära för att en ev köpare skulle kunna nappa på huset också.
Så förhoppningsvis går det att dra om den här ledningen som bara är utanpåliggande och få till en lucka genom taket till detta mystiskt utformade lilla krypin till pannrum.
Men nu ser det ut att bli finväder idag så det är dags att klä på sig och ta sig ut.
Ha det gott och var tacksamma över att ha rinnande vatten
Britta