”Du å jag Matte”
Lade mig på soffan efter jobbet idag och Line tyckte att idén var toppen. Hon är tung nu våran ”lilla valp”….närmare bestämt lite drygt 18 kg…men vad gör det när hon är så varm, skön och mysig.
Och hon verkade tycka detsamma om mig….”mjuka sköna Matte, här vill jag sova en stund”….och så låg vi där och snarkade och sov ikapp medan husse smygfotade.
Eller ja…det var väl inte hela sanningen för jag hörde lite svagt hur han sa för sig själv att ”det här borde man ju fota” när Line krupit upp och lagt sig tillrätta på mig och eftersom jag kände att det var dags för ett blogginlägg så lyckades jag mumla..”ta min kamera” så att jag kunde använda bilden sen.
Det är såhär man ”knyter an” och skapar en bra relation till sin hund tror jag… 
Hon är ganska ”mammig” av sig och vill gärna hålla sig i min närhet och jag tror att det är det som på något vis är grunden till att växa som ”ledarfigur” för hunden, så länge man visar och sätter gränser för vissa saker.
Lät kanske lite konstigt det där men menar att ju mer vi leker, myser och sover tillsammans, ju mer lyssnar hon till och respekterar mig! Har väl att göra med att hundar vill vara sin ”favoritmänniska” till lags.
Jag har ju aldrig haft hund och var väl lite orolig över om jag skulle klara av att uppfostra, sätta gränser och vara bestämd emot den när det så krävdes. Var helt enkelt rädd för att jag skulle tycka så mycket om den så att jag inte skulle klara av att vara bestämd och tillrättavisa. Men det visade sig inte vara något problem då jag insåg att det är vi som måste forma den här hunden till hur vi vill ha den. Man måste helt enkelt vara bestämd och lite arg ibland för att inte sätta sig själv i en ännu jobbigare situation i framtiden och det tänket fungerade även på mig.
Hundar mår ju som jag förstått bäst av att ha en ledare och gränser för vad de får och inte, för då kan de själva också släppa ansvaret och lämna över besluten till när/var/hur de ska göra till husse och matte.
På fredag blir hon ett halvår och då har hon varit hos oss i ca fyra månader. Fyra månader?????
Det känns som om det är mycket längre. Har svårt att tänka mig in i tiden innan Line och utan henne. Man kommer så himla nära en hund, knyter sådana band så att den verkligen blir en del av familjen. …en del av en själv nästan.
Snudd på en lite skrämmande kärlek då man tänker på att man någon gång måste skiljas åt. Vilken saknad och vilken tomhet.
Kände ju av det när Wilma gick bort, men ändå så hade hon och jag inte samma relation som den jag och Line redan fått.
Wilma och husse var varandras ”nummer ett” och för han gör det fortfarande oerhört ont att tänka på henne.
Visst saknar och tänker även jag på Wilma ibland men inte med så stor sorg som han.
Jag tänker mer på att hon ju ändå hade ett bra liv och en härlig tid tillsammans med sin älskade husse och att det mest var skönt för henne att få somna in med tanke på de smärtor hon måste ha haft på slutet.
Men jag är väldigt tacksam över tiden jag fick med Wilma eftersom hon lärde mig mycket om relationen mellan hund och människa och faktiskt också gjorde att jag lärde mig mer om mig själv och hur jag fungerar.
Line och Wilma har många likheter förutom i två situationer då de är varandras raka motsats. Wilma hade mer ledaregenskaper än Line och såg som sin plikt att totalt skälla ut folk som kom och hälsade på. Line säger inte ett knyst när någon knackar på men skyndar sig att hämta något av sina gosedjur att visa upp och älskar verkligen alla människor.
Wilma var lite mer reserverad och gick inte på vilket smicker som helst. (Kanske har med Lines unga ålder att göra men tror faktiskt inte att hon kommer att börja skälla på folk senare heller, och skulle hon det så var väl jag den första att ta ur henne det). Jag tyckte att det var oerhört jobbigt med detta skällande så fort det knackade på dörren och kände nästan hur jag gick och var på helspänn för att det skulle komma någon och hälsa på och så ska det ju inte vara.
Visst vore det okej om hunden ”sade till” att det kommer någon genom att ge upp ett skall eller två men inte så hysteriskt som hon gjorde. Om en hund ska få skälla när det kommer folk så ska den tystna när man säger till att man vet läget och absolut inte rusa ut i hallen och springa runt benen på dem medan den skäller så att man knappt hör vad man säger.
Den andra motsatsen de har till varandra är att Line inte har någon som helst tendens till att vakta sin mat, sina saker och tuggben för även om Wilma aldrig vaktade något gentemot människor, så hade hon klara och tydliga regler för andra varelser som kunde tänkas komma nära hennes älskade tuggben.
Katterna och till och med tuppen kunde få en rejäl utskällning om de (helt ovetande såklart) råkade närma sig benet både ute och inne. Line satt häromdagen och studerade Findus när han blev nyfiken på en bit av hennes ben som låg på golvet och skräpade. Han nosade och tassade lite på den medan hon bara väntade och avvaktade ca en meter ifrån.
När han till slut tröttnade och gick därifrån så var hon noga med att se till att han var på behörigt avstånd innan hon vågade sig fram och ta benet i munnen.
Hon vet ju vilka vapen han har i tassarna men det lustiga är ju att det visste nog även Wilma för hon var mest rädd för och visade sig väldigt underlägsen katterna i alla andra situationer utom just när det gällde att vakta benet.
Ja nu blev det mycket ”hundsnack” trots att det här inlägget egentligen skulle handla om något helt annat. Läste nämligen på Jonnas blogg idag (JonnaJinton) och där ställde hon frågan. ”Vad skulle du göra om du var helt ekonomiskt oberoende?”
Och det var detta jag tänkte skriva om egentligen men det får väl bli i nästa inlägg.
Hon skriver att våra liv ju styrs mest av tvånget att få in pengar till ”brödfödan” och att man skulle tänka efter och fundera på hur man skulle leva det om man inte hade denna press på sig.
Och för min del skulle det ju då bli ett helt annat ”leverne”….det är då helt klart!
För det första så skulle jag skriva och för det andra så skulle jag inte bo kvar där jag bor nu.
Men det får det bli mer om i ett annat inlägg!
Ha det bra!
Britta