Ja vad skriver man om när inspirationen liksom inte vill infinna sig? Det kommer ju alltid perioder i ett bloggande då man helt enkelt inte hittar något att skriva om och då kanske man ska låta bli, eller så försöker man i alla fall som jag tänkte göra nu.
Har gått i ett par dagar nu och funderat lite hit och dit om jag kanske skulle ta och skriva om det, eller om det, eller om det…men nej, det har inte känts nog lockande.
Jobbade ju i måndags och med det fullspäckade schema vi haft under juldagarna så var det inte ens aktuellt att starta datorn efter jobbet, än mindre få någon inspiration till att skriva.
Det här med lusten att skriva är ju något som bara kommer upp inom en när man känner att man har något man skulle vilja dela med sig av…eller ja…så funkar det i alla fall för mig, och ämnet kan vara precis vad som helst.
Ibland har man varit med om något, eller så har man hört något berättas, eller så är det något man gått och funderat över ett tag.
Just nu när jag skriver så tittar Sv på ett program om elfte september med inriktning på de som var med på planen som kapades och de ljudupptagningar och samtal som kom därifrån innan de flög in i World trade center.
Tänker på vilken skräck passagerarna måste ha känt när de förstår att planet är kapat. Går inte ens att föreställa sig hur det var. Tänker på de vars anhöriga lyckades ringa hem och ta ett sista farväl…hur känns det inombords när man förstår att det är det absolut sista samtalet och absolut sista gången man hör sin älskades röst?
Så vedervärdigt att tänka på.
Huvaligen vilken tung känsla man får av att försöka sätta sig in i det. Men också nyttigt att bli påmind om hur bra man har det.
Blev i alla fall glad av att en av passagerarna som ringde hem till sin fru sa ”Vi ses när du kommer hit”, han menade alltså till ”andra sidan” och hon berättade också själv att han alltid hade haft en tro på att det fanns något mer efter döden.
Tänk vilken tröst för de som har denna tro, både som offer och anhörig.
Då tänker jag på Wilma och hur hon har det nu ? Är hon där på andra sidan och bara har det bra, eller är hon mest med oss här fast vi inte kan se henne? Eller är hon rentav med oss igen fast i en ung och livskraftig kropp som…
…den här…?
Ja de vet vi inte men känslan lutar i alla fall mest åt det senaste alternativet.
Just det…kom på något annat att skriva om nu då vi tidigare idag såg ett program om en norrman som gjorde en ensam skidfärd till sydpolen och tillbaka. Fick sån längtan till vår och sommar då och att göra en lite längre vandring med tält och det allra nödvändigaste. Tänk vilken frihetskänsla att ge sig iväg och stanna och göra läger för natten där man hittar en lämplig plats. Fast då skulle man nog helst vara fler än bara vi två, för om det skulle hända något eller om man skadar sig så är det alltid bäst att vara fler. Vore kul att få med sönerna och kanske någon av syrrorna (eller båda) med några barn?
Skulle nog kunna bli hur roligt som helst och ett minne för livet.
Helst skulle man i så fall följa någon å eller älv så att man har tillgång till vatten. Får nog fundera på detta under vintern!
Något att drömma om när som nu, snöstormen yr utanför fönstret.
Det bästa vore kanske att gå tidigt på våren innan växtligheten och myggen kommit igång alltför mycket. Just i vitsippornas tid.
Nåja…nu är det dags för te och kvällsmacka!
Ha det gott så länge!
Britta