Ja igår var det dags! Det första vita pudret för i år hade täckt marken.
Line tvekade en stund innan hon tog steget nedför trappen. Tittade upp på mig som om hon ville kolla….”kan man verkligen gå på det här matte ?”
Väl nere på marken var det med försiktiga steg hon tog sig fram. Nosade och nosade på allt som var täckt av det där vita kalla. Gräset, jorden, stenarna, växterna….tittade upp på mig igen emellanåt men fortsatte som vanligt när jag tydligen inte verkade tycka att det var något konstigt alls. Nosade på den frysta vita pinnen som vi stöttat det lilla körsbärsträdet med och provade lite försiktigt med tungan.
Jodå…det var ganska gott att slicka på…det där vita.
Men lite konstigt var det allt!
Hon ställde sig på jordplätten vid härbret och ”vilade” sig från upplevelsen lite. Men efter en stund och när jag började småspringa och busa igång henne genom att sparka lite i snön och kasta bollen så insåg hon att …det här var ju ganska kul….!
Så vi sprang där en stund och gjorde spår i snön och jagade efter bollen
Och en stund därefter var det som om det alltid funnits snö på backen. Ska bli kul att se hur hon reagerar när den riktiga snön kommer. Men för mig får det gärna dröja en månad till.
Lagom till Lucia kan det väl komma. Annars räcker det med det tunna pudertäcke som är just nu och faktiskt ligger kvar än.
Men på söndag skulle det bli varmare igen så det ligger nog inte så länge till.
Vi var till sjön i förrgår igen. Och säga vad man vill om det gråa november men visst har det sin charm ändå. Visserligen är det väldigt grått, färglöst och trist men ändå så känner man ett slags lugn i luften på något vis.
Tyst, stilla och grått. Inga ivriga fågelsånger…inga starka färger som triggar sinnena utan bara ett neutralt stillastående landskap.
Det lämnar i alla fall plats åt eftertanke och funderingar.
En röd spade som låg ensam kvar efter sommarens alla bad. Den syntes så tydligt och låg där som en symbol för något som varit och som nu går in i en period av vila.
Line var ju med såklart, vi är ju en ständig ”trio” igen nu efter den tomma tiden utan Wilma.
Skillnaden är väl nivån av energi hos den ”tredje parten” så att säga ;)
Både sanden och gräset är oemotståndligt roligt att rusa runt i.
Fast bryggan som nu ligger på land är lite för svår att komma upp på….
Men …man får väl inte vara dum…det är ju bara att knalla rakt igenom under den istället.
Torsdag idag och fullmånen nästan spricker av energi. Har sovit uselt inatt och sambon har drömt en massa knas så visst blir man påverkad. Ikväll hoppas jag på stjärnklart för då ska jag och några av kollegorna på kyrkogården ut på en fullmånemeditation på en plats ute i naturen vid rinnande vatten och en lägereld.
Ska bli spännande att se hur det upplevs!
Ha det bra!
Britta