Blir bara en liten tankebubbla idag, och något som upptagit mina tankar lite då och då under dagen är detta med midsommarsfirande. Jag har ju så gott som (förutom några år under tonåren då man väl lämnade byn åtminstone kvälls och nattetid för att fira där det fanns fler jämnåriga) firat midsommar på samma sätt under hela mitt snart 43 åriga liv och det slog mig idag hur ointressant det börjar kännas för mig.
Jag är ju inte precis någon social person och om jag tänker efter och är riktigt ärlig mot mig själv så skulle jag lika gärna kunna hoppa över detta ståhej med blomplockning, kransbindning, dräktpåklädning, majstångsresningsbeskådande, släktfika och typ lite ”festligare” mat på kvällen…mm mm!
Jag skulle faktiskt helt sant och ärligt lika gärna stanna hemma på min gård hela dagen, pyssla i trädgården och plocka blombuketter att pryda den med, umgås med mina höns, katter och hund och naturligtvis äta kvällsmat tillsammans med darlingen min. :)
Bara vara, koppla av och göra det man känner för.
Är i ärlighetens namn ganska trött på att vissa saker ska ”vara som det alltid har varit” och kände till och med idag när mina kolleger diskuterade midsommar och vad de skulle göra, om de hade några planer osv att ….guuud vad jag önskade att jag också kunde tänka så.
För mig är midsommar precis som det alltid har varit, precis som det ska vara härhemma i byn.
Man ska ta på sig Rättviksdräkten, ska vara trevlig och tillmötesgående mot spelmännen som samlas härhemma hos oss innan majstångsresning, man ska gå ner till majstången, iklädd sin perfekt strukna sockendräkt , le åt släkt, vänner och bekanta och se ut som om man bara trivs och har det jättetrevligt…:)????
Efter det ska man gå ner till syrran och fika med släkten och säga…hej, hur är det med dej…va kul att ses… le, le och åter le…!
Missförstå mig inte nu …tycker inte på något sätt illa om mina släktingar men som introvert och högkänslig blir detta oerhört krävande och energitömmande istället för tvärtom som de flesta människor verkar känna.
Ja..jag erkänner…jag börjar kanske bli en gammal liten surkärring?
Eller så börjar jag helt enkelt bara känna mig själv?
Börjar förstå vad jag mår bra av …och inte!
Börjar inse att man faktiskt inte måste tycka och känna som sina syskon, släktingar och föräldrar och att det är okej att känna att man helst av allt skulle vilja stanna hemma och bara gå och filosofera för sig själv och ladda ”själsbatterierna” istället för att ”ladda ur” dem bara för att omgivningen förväntar sig att ”allt ska vara som det alltid har varit”!
Nåja…nu fick jag gnälla lite också… 
Och kanske beror det en smula på att jag är extra uttröttad av jobbet idag, att jag har ont i hela kroppen och ”tom” i huvudet men det är ändå inte hela orsaken.
Någon gång…förmodligen inte i år…men någon gång…i framtiden…ska jag bli och tillåta mig vara den där ”kärringen mot strömmen” som bara vägrar att ta på sig rättviksdräkten bara för att det är midsommarafton, sitta hemma i min gungstol, med en katt i knäet och röka pipa och bara lyssna till midsommarfirarna som går förbi utanför på vägen.
Någon gång, någon dag, ska jag tillåta mig att bara vara jag!
Britta