Vaknade idag med den där dova känslan i kroppen. Tung i huvudet och lite extra ont i armen och skuldran. Känner så väl igen det.
För mycket socialt umgänge!
För en extrovert har det här varit den perfekta helgen….för en introvert en helg att återhämta sig ifrån.
Gick upp och bäddade sängen. Drog upp gardinerna från ena fönstret och vips så var rummet fyllt av regnbågsprickar….:)
Kände direkt hur min uttröttade hjärna liksom ”nappade” på det. Tog chansen att få vara i nuet, flumma bort och bara ägna sig åt att betrakta de färgglada ”duttarna” som efter att jag satt prisman som hänger i fönstret i rörelse, dansade runt i tak och på väggar.
Lade mig ner på den bäddade sängen igen och bara njöt av skådespelet.
Kände hur glad jag blev av det inombords. Precis som ett barn låg jag där och nästan höll mig för skratt pga den lycka prickarna fick mig att känna.
Just bara för att de var såå fina. Just där och då!
Det är såna här dagar jag blir påmind om att jag är lite annorlunda. Att jag inte fungerar som många andra, men nuförtiden kan jag förstå och acceptera det.
Innan jag läst om introversion och högkänslighet så kände jag mig ganska ensam om det….och konstig. Men nu vet jag att det är många fler som fungerar som jag och att det faktiskt inte bara är till nackdel.
Det behövs nog av båda sorterna för att ett samhälle ska fungera.
Vi väger liksom upp varandra vi introverta mot extroverta. Det är jag helt säker på.
Tror inte att det skulle funka om alla var extroverta och bara ville framåt, jaga efter stimulans och umgänge jämt och rusa fram genom livet på deras vis, och samtidigt så skulle inte ett helt introvert samhälle fungera heller då utvecklingen nog skulle gå betydligt saktare och var och varannan helst skulle hålla sig för sig själv.
Så visst behövs en och annan som också kan ”stanna upp”, och bara ägna en dag åt tankar och filosoferande inombords.
Som att t ex lägga sig och betrakta regnbågsprickar i taket, trots att hon snart fyller 43 år….
Ha det gott!
Britta