Vet att ämnet vargar egentligen är helt uttjatat och att ”för och emot” sidorna aldrig någonsin kommer att kunna enas men måste ändå skriva några rader om de tankar som dök upp i huvudet på mig nu på morgonen.
Har ännu en helg som ”jobbaränka” alltså att sambon jobbar hela helgen och kände att det var läge att skriva ner lite funderingar igen. Är såå svårt att sätta sig och skriva när man har en människa att diskutera och filosofera med vid frukosten, men nu sitter jag här med endast dator, sovande katt och hund och en knastrande vedspis som sällskap och visst kan jag tokig som jag är lika ofta diskutera med dem men det blir lite dålig respons på det hela :)
Är faktiskt just sambons reaktion på att vi hört vargar yla i skogen nedanför där vi brukar gå promenader som fick mig att börja fundera på varför många tror att vargar är så farliga?
När han hörde talas om att man kunnat höra vargarnas ylande så nära vår bebyggelse så reagerade han genast med att be mig om att inte gå omkring nere vid ån och i skogen själv och för mig som gjort det så länge jag kan minnas så kändes det mest lustigt och skrattretande. Plötsligt kom det där ”trotsiga barnet” fram i mig och för några sekunder hamnade vi i den där ”far och dotterrelationen” som många anser att man har när man har så stor åldersskillnad, som vi däremot knappast någonsin märker av.
Jag misstolkade hans omtanke som ett försök att styra och tala om för mig vad jag får göra och inte och det är något som verkligen får hornen att växa i pannan på mitt annars för det mesta väldigt fredliga ”jag” :)
Svarade genast med ett ”Jag har alltid gått ensam ner till ån och i skogen och kom inte och försök styra över mig!” Punkt slut …liksom !
Hihi! Komiskt nu när man tänker på det i efterhand. Och ärligt talat så insåg jag ganska snabbt att det var jag som överreagerade på hans reaktion. Detta ledde såklart till en diskussion oss emellan som till slut fick hornen att krypa tillbaka igen!
Nåja…tror dock att jag inte riktigt än fått honom att förstå att det är inte är mig vargarna skulle ge sig på utan att det är wilma som ligger i absolut största farozonen. OM vi nu skulle råka komma för nära dem.
Vargar är skygga och förmodligen har vi redan närmat oss dem flera gånger vilket naturligtvis fått dem att fly så obemärkt som möjligt. Under vår diskussion så fick han nämligen för sig att okej, om jag absolut måste gå i skogen ensam så ska jag i alla fall ha wilma med. ???? Men det är ju då det kan vara farligt , försökte jag! Nej men då har du i alla fall henne som skydd, menade han!
?? Skydd?? Det är ju just fyrbenta varelser som lockar fram jaktinstinkten hos vargarna!
Jo men det är bättre att de ger sig på henne än dig..!
??? Men snälla älskling, vargar ser inte en tygbeklädd tvåbent varelse som något som det finns någon anledning att ge sig på och försöka jaga!
Ja ni förstår själva att det blev en liten diskussion men tror att han i alla fall börjat förstå att risken för vargattack är minimal så idag har vi kommit överens om att om wilma följer med mig så ska jag hålla henne kopplad. Skulle tro att ev vargar tycker att den fyrbenta varelsen blir ointressant och ganska skrämmande om den verkar ”sitta ihop” med en tvåbent 
Men visst kan även jag ha fel och visst finns säkert risken för att vi skulle bli attackerade men i så fall så kan jag lova att det varit meningen länge och inget jag kunnat undvika ändå. Många tycker nog att det vore rätt åt mig om det hände något och i så fall får jag bjuda dem på den triumfen.
Vildsvin däremot kan jag erkänna att jag känner mig rädd för, och skulle de bli allt vanligare i skogarna häromkring så tror jag inte att jag skulle promenera omkring ensam. De verkar inte ha den där naturliga skyggheten för människor utan är snarare aggressiva och oberäkneliga och väljer attack framför att fly om man skulle råka komma för nära. Ett rykte man hört är att det skulle vara så att de till och med kan ligga stilla och ”spela döda” om man skulle råka köra på dem men att de sen när man klivit ur bilen skulle rusa upp och gå till attack, men min tolkning av det är nog snarare att de , de gånger det hänt förmodligen blivit ”nockade” av smällen från bilen och sedan när de kvicknat till naturligtvis gått till försvar mot det som verkar vara det närmaste hotet vilket tyvärr ju blir människan som av nyfikenhet gått ur bilen för att titta närmare på djuret.
Att de skulle ligga där och liksom ”kalkylera” med att vi snart kommer att komma ur våran skyddande bil så att de kan hämnas på att vi körde på dem har jag väldigt väldigt svårt att tänka mig !
Hur som helst så kan jag erkänna att dessa starka djur skrämmer mig och är inget jag skulle vilja träffa på ute i naturen, men det ger mig naturligtvis inte rätten att anse att de ska skjutas allihop för varför skulle jag, bara för att jag är människa ha den makten?
Håller de sig i skogen så får de väl vara där men skulle de mot förmodan komma in i byarna och börja attackera oss så måste vi självklart försvara ”vårt eget revir” med att ta till de vapen vi som människor har mot just sådant. Och för oss är ju tydligen det mest naturliga att döda allt som kommer i vår väg och hotar, vilket man väl inte heller kan säga något om då det i slutändan gäller alla arters överlevnad. Det är ju den som driver oss att ta till det försvar vi har vare sig vi är vargar, björnar, människor eller vildsvin.
Och ärliga människor då..? Som jag ju också skrev i överskriften!
Jo , blev glatt överraskad och påmind om att det faktiskt fortfarande och förhoppningsvis övervägande finns såna i vårt allt hårdare samhällsklimat.
Vet inte hur det gick till men var förmodligen stressad av något igår när jag skulle ta ut pengar i automaten utanför hemköp och på något vis så lyckades jag glömma att ta med mig sedlarna…? Vet att det låter jättekonstigt och kan faktiskt inte fatta det själv än men gjort är gjort och det är väl bara att inse att man börjar bli lite vimsig. ;)
Nåja, i alla fall så när jag till slut långt efter att vi kommit hem och när jag skulle ta fram pengarna för att betala systerdottern för jultidningarna vi beställt, insåg att de måste ha blivit kvar i automaten så ringde sambon ner till hemköp och förklarade vad som hänt. Och man tror knappt det är sant men det hade varit någon in och lämnat in mina trehundra i kassan.
Man blir så glad, varm och rörd inombords när man tänker på det, för även om (som sambon sa) att både jag och han skulle ha gjort detsamma så känns det som om människor blir alltmer pressade stressade och själviska i detta samhälle där det mesta verkar gå ut på att jaga pengar och kanske hade till och med mina trehundra kunnat vara räddningen för någon annan att kunna köpa lite extra god mat för helgen till sina barn? Som sagt så handlar allt ju i slutändan om överlevnad och i dagens Sverige så verkar naturens lag ”att äta eller ätas” mer och mer gälla även oss människor.
Sorgligt men sant!
Men nu är det dags att göra något mer aktivt av dagen och ta vara på det fina vädret! Har varit grått november länge nog nu och det gäller att njuta av de få soltimmar dagen bjuder på!
Ha det bra och se upp för vargar, vildsvin och andra ”farligheter”…. ;)
Britta