Lite svårt att fatta men idag är det ett år sedan vi gick ner till ån och ”bytte ringar”! :)
En slags förlovning, även om vi inte helt ”följt mönstret” så att säga då ringarna t ex inte innehåller några inskriptioner på namn och datum.
Datumet då vi gjorde det var 101112 och varför vi (jag) valde det var att det var på tvåårsdagen av vårat allra första möte med varandra. Sen att siffrorna blev just 10 11 och 12 kom bara som en liten bonus :) ett datum lätt att minnas också!
Det roliga med ringarna är dock att de är tillverkade av sambons systerdotters man som arbetar som guldsmed och därmed är personliga och unika för oss.
Vi ville inte ha den traditionella förlovningen med guldringar, inskriptioner och annons i tidningen då vi känner att det viktiga för oss är att vi själva vet och har en symbol för våran kärlek som känns så speciell för oss. OBS! Vet att alla kärlekar och förlovningar naturligtvis känns speciella när man är mitt i det men då det här inte handlar om den första och kanske lite ”blåögda” kärleken utan en för oss en mer djup och trygg kärlek så känns den extra speciell för oss.
Vi har båda hunnit skaffa oss erfarenheter som gjort att vi idag vet och förstår, vad och vilka slags människor vi mår bra av att ha omkring oss och när man hittar en sådan som stämmer så bra överens med ens egna inre värderingar och ideal så känns det extra speciellt såklart. Särskilt när man egentligen inte ”letat” efter den utan bara plötsligt träffar på den mitt i livets karusell, och dessutom med en åldersskillnad man (åtminstone inte jag) aldrig trodde kunde vara möjlig att ”kombinera”. :)
Det är nu alltså exakt tre år sedan jag osäker och nervös, försiktigt tassade uppför trappen i lägenheten han då bodde. Osäker på om jag gjort rätt som gått in och uppför trappen eller om jag skulle ha väntat utanför? Tog i alla fall av mig skorna i ”kallhallen” nedanför trappen och när jag kommer upp ser jag två stängda dörrar vilket gjorde att det kändes lite bättre och inte så påträngande att kliva in utan att ha fått ett svar på min knackning och påringning på ringklockan ( som så småningom visade sig inte fungera) .
Anledningen till mitt besök var att jag hade problem med en krånglande axel och hade sett en annons i Rättviksnytt om att han brukade kunna vara till hjälp vid sport, arbets och belastningsskador.
Efter en lång och nervös väntan ute i trappen och med tankar om att t om smyga ner igen och åka därifrån eftersom jag pga den långa väntan började fundera på om jag tagit fel på dag och tid, så öppnas en av dörrarna och ut kommer två yngre män följda av en äldre.
Han får syn på mig som stått och väntat och sträcker lite hastigt fram handen för att hälsa samtidigt som han säger något i stil med ”Hej och välkommen, du kan gå in i rummet och vänta så kommer jag strax” och redan här minns jag hur en underlig och helt ovan känsla kom över mig (jag som är väldigt blyg och tillbakadragen inför nya människor) och jag kände hur jag genast fick ett stort och liksom bekant förtroende för honom och helst av allt bara ville följa efter istället för att gå ensam in i rummet.
Hur som helst så var det början till något helt otroligt och overkligt i mitt då så inrutade och invanda liv med sina föreställningar och fördomar om när var och hur livet skulle levas.
Till en början såg jag honom (pga hans ålder) som en väldigt god och nära vän men med tiden började jag inse att det handlade om något annat trots det absolut omöjliga jag såg i att vi någonsin skulle kunna bli och vara ett par.
Tror det var ca ett års tid som vi umgicks och höll kontakten som vänner. Smsade och ringde ibland för att prata i evigheter om allt mellan himmel och jord. Åkte på fotoutflykter och insåg så småningom att vi inte kände oss ”levande” mer än när vi fick umgås och erkände väl till slut att det handlade om något annat än en ”far och dotterrelation” 
Men det är en hel historia för sig och egentligen borde jag väl skriva ner den någon dag, för om jordelivet kan upplevas som både ”himmel och helvete” så var det precis så det var.
Hur som helst så finns den där starka känslan om att ha hittat ”hem” och hittat sin absoluta själsfrände som man inte vill leva utan fortfarande kvar och som det känns idag så kan jag inte föreställa mig att den kommer att ändras.
Jo förresten…på ett sätt har den faktiskt ändrats…den växer sig starkare för varje dag…! ;)
Ha det gott och var rädda om varandra !
Britta