Fick en fråga för någon vecka sedan om hur det går med mina höns och om jag fortfarande har dem kvar, så tänkte att det var dags att skriva lite om djuren vi delar vårt liv med just nu!
Jodå…hönsen är fortfarande kvar…eller måste väl säga, hönan och tuppen, för det är vad våran ”hönsflock” består av numera och trots att det var väldigt nära att vi skulle skaffa 3-4 höns till i våras (sambons syster som hade äkta Hedemora att sälja) så ändrade vi oss i nästan sista minuten pga att vi helt enkelt är lite ”jolliga” 
Var egentligen ganska komiskt hur vi båda tidigt i vintras var så bestämda och helt på det klara med att vi skulle ha fler höns när sambons syster talade om att hon skulle skaffa Hedemora och kunde ta hem några åt oss också som fick bo hos henne under vintern tills vi kunde ta emot dem på våren. ”Jodå, det skulle vi absolut ha”!!
Sen ju närmare ”hemhämtandet” av dem vi kom så desto tystare blev vi med att prata om det vilket visade sig bero på att vi båda gick med samma tankar för oss själva utan att veta om vad den andra tänkte. Vi kände nämligen att Hugin och Alice som de heter hade det så lugnt och mysigt tillsammans och verkade så nöjda med tillvaron så det nästan vore elakt att hämta hem och blanda in nya medlemmar i deras lilla rofyllda tvåsamhet. Kommer inte ihåg vem som vågade nämna det först men kommer väl ihåg lättnaden man kände när vi insåg att vi var helt överens om att ändå inte ta hem de tre Hedemorahöns som vi så stort bestämt oss för. :)
Så nu lever Hugin och Alice vidare i sitt trygga fina förhållande med varandra och spatserar gärna omkring fritt ute på gården de dagar vi är hemma. Skulle försöka fota dem tillsammans men var lättare sagt än gjort så den här bilden får duga.
Alice är verkligen en ovanligt vacker höna tycker jag med sin beigebruna fjäderdräkt och sitt nästan blåaktiga både ansikte och ben.
Och Hugin är väl också en ovanligt vacker tupp med sina blågrönskimrande fjädrar och sin stolta bringa. Han sköter sig dessutom exemplariskt med att gala någon gång ibland för att hävda sitt revir och leta mat åt och bjuda sin älskade lilla fru först innan han själv tar en smakbit. Varningssignalerna har han också koll på och ger ifrån sig ett kort pockande ”kockockock” när fara från marken hotar och ett utdraget gnirkande som låter som om någon med svår astma sakta drar in andan när fara från luften hotar. Dvs så fort en fågel flyger förbi ovanför dem…vare sig det är talgoxe eller ormvråk… :)
Sen har vi ju fortfarande alla katter kvar dvs…Rasmus 14 år i år och som verkligen fått ett passande namn då han gärna är ute på luffen några veckor i taget sommartid.
Findus, också 14 år i år men som hellre stannar kvar på gården och slappar varhelst han hittar en lugn plats.
Selma 11 år i år som är den bästa jägaren av dem alla och lite blyg och försiktig mot främlingar. Gillar inte höga ljud utan vill ha det tyst och lugnt omkring sig.
Samus 8 år i år är den yngsta men inte minsta. Väger lika mycket som Findus trots att hon ser betydligt smidigare och lättare ut. Måste vara muskeluppbyggnaden på denna dam som gör henne så tung som hon är? Jo det är en hon trots att många tror att det är ett pojknamn hon har. Hon är nämligen döpt efter en tv spelsfigur som var ny, spännande och ”känd” när mina söner var små och Samus flyttade in hos oss. Samus Arran heter hon i det då så populära spelet Metroid Prime.
Sen har vi ju den här lila figuren som vi nu inte sett till på hela sommaren. Ebbe som jag för drygt tre år sedan började mata då jag förstod att han var hemlös och längtade mat värme och kärlek.
Han blev tamare och tamare och även om han aldrig flyttade in hos oss bland annat pga att han är okastrerad och alltså säkert skulle gå omkring och doftmarkera, så har han ( om han nu kommer tillbaka något mer) en egen liggplats med värmelampa och matplats ute i ett rum i uthuset. Han har egen ingång också så vem vet. En kylig dag kanske han ligger därinne när vi går ut för att hämta mat i frysboxen som står i samma utrymme. Förhoppningsvis är han fortfarande vid liv, och det allra bästa vore ju om han hittat en annan människa som börjat mata och ta hand om honom, och som kanske inte har en massa egna katter att ta hänsyn till?
Men vi får se! Det kan bara tiden utvisa.
Måste tyvärr sluta nu då klockan börjar bli alldeles för mycket.
Ha det bra!
Britta