Tillbaka igen efter sambons mors begravning uppe i Voxna i Hälsingland, och man får väl säga att den gick väldigt bra trots allt. Visst var det tungt och sorgligt och svårt att se barn och barnbarn så ledsna men ändå så fint och värdigt så det kunde inte ha gått bättre. Gråt och tårar hör ju till på en begravning och precis som det ska så blev stämningen på minnesstunden efteråt betydligt lättare. Kan inte bli annat med en släkt som består av så många positiva och varma människor :)
Det starkaste minnet som jag däremot kommer att ha med mig var en upplevelse som jag är ganska säker på var ett tecken från Aina (som hon hette) som plötsligt dök upp ute på kyrkplanen efteråt.
Jag hade ju innan så gott som bett henne om att ge något litet tecken som tydde på att hon var med oss i hennes familjs svåra stund och vad andra än tror så väljer jag att ta det som ett bevis.
Ska ta det från början.
På vägen upp till Voxna pratade sambon om att det var den vi skulle åka när vi åker på semester i sommar då han ville visa mig de slaggstenshögar som alltid funnits där. Vi är ju båda lika ”stentokiga” och han har ofta nämnt dessa blåa vackra stenar som han velat visa mig. När vi sen kom fram till kyrkan höll de precis på att bära in kistan och istället för att komma mitt i de,t så valde vi att åka vidare för att sambon ville leta upp vägen till dessa slaggstenshögar då det var längesedan han var dit.
Tyvärr så blev han osäker på om han hittade och efter en stunds åkande så insåg vi att vi inte hade tid att leta mer och vände om för att köra tillbaka till kyrkan igen. Sen tänkte vi inte mer på det utan blev ju upptagna med att hälsa på de andra som anlänt och att så småningom gå in i kyrkan tillsammans. Ska i alla fall tillägga här att vi åtminstone ett par gånger gick både fram och tillbaka på grusplanen framför kyrkan och att det som efter akten fångade min uppmärksamhet borde ha gjort det redan då…om det legat där då förstås…?
Hur som helst så efter att vi var klara inne i kyrkan så gick vi ut tillsammans med ett par släktingar och ställde oss på planen utanför för att småprata lite. Då händer det som har hänt mig ett par tre gånger i livet förut och som inte känts som om det liksom hör till våran ”vanliga verklighet”. Låter ju väldigt konstigt men kan bara beskriva det såsom jag upplever det. När vi står där och pratar så känner (och hör) jag plötsligt hur världen omkring liksom ”går ner i varv”, får nästan tunnelseende och känner att jag bara måste vrida huvudet åt sidan, som om min blick dras till något. Rösterna från de andras småprat hörs mycket lägre och blicken faller på en himmelsblå ganska stor slaggsten som ligger en bit bort på den nykrattade grusgången och direkt så får jag den bestämda känslan av att ” Det här är tecknet”! Det känns bara så tveklöst och säkert så att jag inte kan tro något annat. Jag tar tag i sambon och avbryter nästan deras samtal vilket inte heller är likt mig, för att viska till honom att komma och titta på en sak. Vi går fram till stenen och jag säger att det måste vara tecknet från hans mamma. Vi står där väldigt konfunderade och försöker hitta en ”naturlig förklaring” . Visst kunde den ha legat där innan vi gick in i kyrkan men vi skulle båda ha uppmärksammat den då den är skarpt blå och ligger för sig själv på den krattade gången. Inte så att man skulle ha gått rakt över den men i alla fall en bit ut på gruset. Vad jag inte tänkte på då men som sambon nämnde sen och som ännu mer bekräftar att den inte legat där innan var att det ju faktiskt var krattat både under och bakom den?? Är ju knappast troligt att personalen skulle ha krattat först och sen lagt tillbaka slaggstenen där eller ??
Vi väljer i alla fall att ta den som ett tecken från Aina vilket ju var väldigt fiffigt av henne i så fall då vi alldeles innan pratat om och letat efter vägen till dessa slagghögar. När vi senare åkte därifrån frågade sambon om vi skulle ha tagit med oss stenen men den känslan fick jag inte under tiden som vi var där. Det räckte med symboliken i den och det ska bli spännande att se om den ligger kvar där nästa gång vi kommer dit ?
Ryser nu när jag skriver om det men inte av obehag precis :) är så härligt när det kommer in lite ”magi” i vardagen och dessa ögonblick kan man leva länge på. Kan ju också nämna att ett av alla de ljus på bordet som släckts efter att minnesstunden med fika var över stod och brann för sig själv igen precis på det sätt som min mormor eller farmor valde att göra en gång härhemma i vintras.
Så visst var Aina med bland sina kära barn och barnbarn, det är det nog ingen tvekan om.
Men nu väntar verkligheten och vedbacken på oss. Hoppas på uppehåll idag även om det just nu ser lite mörkt ut ute.
Ha det bra !
Britta