Läste ett inlägg på en blogg nu på morgonen som fick mig att tänka på vilket sjukt samhälle det är vi lever i idag. Egentligen så totalt främmande för våra mänskliga kroppar, själar och sinnen.
Ett ständigt jagande efter det där ”perfekta”!
Den perfekta kroppen! Dvs kroppen som egentligen inte finns i verkligheten utan som vi ser på bild i tidningar och såsom ”photoshop” får oss att tro att vissa faktiskt ser ut. Ett ideal som få, eller ska vi säga ingen är skapt efter naturligt.
Den perfekta partnern! Och allra helst då till utseendet i alla fall, om han/hon sen visar sig vara en riktig ”skitstövel” på insidan och egentligen inte har det minsta gemensamt med en själv är inte det viktigaste. Huvudsaken är att man har någon/något att visa upp för andra.
Det perfekta jobbet! Att ha en fin utbildning som ger ett bra betalt jobb, även om man drar på sig en massa stressrelaterade sjukdomar som följd och egentligen inte ens är i närheten av att syssla med det som man inombords mår bra av att göra.
Och inte nog med att man ska se ut som ”Barbie” och ”Ken” utan sen ska man hänga med i modet på alla områden också! Äta enligt den senaste dieten,(även om man egentligen inte har råd och hela tarmsystemet kraschar ihop pga att vi alla är olika och reagerar olika på vissa sorters mat) , klä sig i de dyraste märkeskläderna, (bekväma och funktionella behöver de inte vara, huvudsaken är att det rätta märket syns), pressa oss med den senaste träningstrenden, (även om man egentligen avskyr att stå och hoppa runt i en hysterisk zumba med andra superstressade människor vars svettningar man inte vet om de beror på träningen eller kallsvettning över tanken på allt de ska hinna med när de kommer hem). Man ska naturligtvis vara med i facebook och helst ha flera hundra ”vänner” även om man inte har en aning om vilka alla är, (ju fler som ser att man köpt den där nya prylen/ klädesplagget av dyraste märket desto bättre).
Man ska ha senaste modellen av sk ”pekskärmsmobil” så att man kan göra inlägg på bloggen, ”facebooka” och ladda hem de senaste ”apparna” under lunchrasten eller fikapausen (för det är väl så man kopplar av och låter hjärnan vila från jobbet en stund??? ) .
Sen när man pressat sig igenom en arbetsvecka med jobb, handling, matlagning, tvätt, disk, städ, skjutsning av barn och naturligtvis egna presterande aktiviteter (så att man kan visa sina ”vänner” på facebook) så kommer helgen och det är dags för sk avkoppling.
Då är det en lite ”finare” middag som gäller och som man förhoppningsvis lyckats planera och handla inför (tyvärr under precis samma timmar då alla andra stressade människor ska göra det så att det blir ett enda ”ursäkta” och ”Oj förlåt” under styrningen av kundvagnen, dock får man nog översätta de där trevliga fraserna med ”Men flytta på dig för fan så att jag kommer fram” och ” Men det var då väl själva fan att du ska precis dit som jag skulle nu, fattar du inte att jag har bråttom hem till mitt fredagsmys”)
Och sen när man väl klarat av den där fina mysiga familjemiddagen, barnen sitter vid sina datorer och vinflaskan är tömd somnar man i bästa fall tillsammans i soffan, eller i värsta fall den ena i soffan och den andra i fåtöljen för man har liksom glömt känslan för och anledningen till att man en gång flyttade ihop med den där andra vuxna människan som bor under samma tak??
Jag undrar stilla för mig själv…är det verkligen såhär vi är skapta för att leva ???
Visserligen har en hel del av oss nog börjat fundera, reflektera och tänka till mer på vad vi mår bra av och inte. Vi är ju på väg in i en tid då det är ”inne” att tänka på sig själv och sitt eget välbefinnande. Fler och fler läser böcker om självkänsla, meditation och mindfulness och fler och fler söker sig ut till landsbygden för att låta sina barn växa upp under lugnare former med djur och natur omkring sig. Fler och fler blir intresserade av självhushåll och att handla lokalt producerade råvaror men än så länge känns det i alla fall som om det är en så pytteliten del jämfört med vad som skulle behövas om vi ska kunna få stopp på den hysteriska utveckling och mönster som alla ska leva enligt i dagens läge. Detta pryl och prestationssamhälle kommer inte att fungera i längden varken för miljön, människorna och deras kroppar och själar och även om inbromsningen så smått har börjat så får vi nog trampa ett bra tag till på bromsen innan vi har fått stopp på det så att vi kan börja vända.
Så det är bara att hoppas att vi alla en dag inser vad det är som är det viktigaste i livet. Att vi mår bra inombords och att vara rädda om de människor (de som vi kan se och ta på och inte bara de som finns med som ett foto på facebook) som är våra verkliga vänner.
Att det är vår insida som räknas och att inte dömas utefter vårt utseende. Att vi gör sådant som får oss att koppla av och känna efter vilka vi egentligen är utan störande moment som tv, mobil och dator. Att vi inser att livet inte är något som kommer sen när vi presterat det och det utan att livet är det som pågår just här och nu och att det är nu vi måste se till att ta vara på det.
Så nu är det väl dags även för mig att stänga av datorn och gå ut och ta itu med lite snöskottning istället samtidigt som jag låter mina tankar och funderingar flöda fritt, för det är då man når fram till och hittar den där människan man en gång föddes som.
Undrar just hur hon mår och vad hon känner idag…? Ska bli spännande 
Ha det !
Britta