lillasysterfix

Sitter här i soffan med en katt på vardera sida, en hund lugnt sovande på golvet nedanför och en sprakande brasa i kaminen. Tänkte att det var ett bra tillfälle att komma in och skriva lite nu när sambon är på jobbet, sonen fortfarande sover och julstökets tid är över för den här gången.
Har nog varit den bästa julen jag upplevt sedan jag själv var liten och blir än en gång påmind och varse om hur tacksam jag är för den vändning mitt liv tagit. Att uppleva julen tillsammans med en människa som har precis samma tankar och ideal omkring den är något som jag önskar att alla skulle få göra och jag känner att jag är tillbaka i den tid då det allra viktigaste under julen var att umgås och bara ta det lugnt tillsammans med familjen.
Det är vad jag fått med mig från barndomen när det gäller julen och den alkohol som dracks när jag växte upp var väl en eller ett par snapsar till sillen och möjligen en whiskey eller likör till kaffet efteråt men aldrig så att vi barn märkte att de vuxna druckit något som påverkade dem. Det var umgänge, tomten,barnen och deras julklappar som var det viktigaste. Detta gjorde att det under mitt förra förhållande ofta blev en konflikt och krock mellan två olika traditioner och vanor under julen och när jag ser tillbaka nu så var jularna vi hade tillsammans egentligen (så som jag upplevde det ) bara en ständig kamp och hopp om att under dessa tre dagar bara ta det lugnt, vara tillsammans och umgås som en familj. Jag säger inte att det är mitt sätt att se på och fira julen som är det rätta men att det är svårt att fira den tillsammans med så olika vanor och synsätt är något jag med bestämdhet vet såhär drygt tjugo år senare.
I år har jag upplevt en ny och helt annan känsla då mannen jag nu lever med har med sig exakt samma upplevelse av och inställning till julen och även om vi ibland känner att vi önskar att vi träffats tidigare så väljer vi att i första hand se framåt och verkligen ta vara på och njuta av den tid vi faktiskt får tillsammans här på jorden.
Vi vet att det är få förunnat att uppleva den tvåsamhet vi gör och vet att ta vara på den.
”Rör du på dig något ? Jag tycker att du börjar få lite stor rumpa”  var en kommentar jag fick på julafton av en person som har en annan syn än mig på vad som är viktigt här i livet och det känns oerhört skönt att kunna ta en sådan kommentar med ro och se det hela ur ett större perspektiv.
Ja visst har min rumpa säkert blivit större eftersom hela jag på senare tid blivit ”större” både i kroppsvikt i kilon  och i den själsliga, känslomässiga delen inom mig, och jag saknar inte ett uns av mitt gamla jag. Till skillnad från de flesta kvinnor i min ålder så ser jag det inte längre som någon världskatastrof att vågen visar tre kilo mer än vanligt (för det är ca tre/fyra kilon till det handlar om) utan ligger förmodligen med mina numer 61,5 kilo till längden 1,63 cm mer på normal eller ska vi kanske kalla det ”trivselvikt” än de 57-58 jag låg på förr. Då fick jag nästan lite smått panik när vågen närmade sig 60 och nu förstår man hur lite innehåll ens liv måste ha haft då en sådan oväsentlig sak kunde få så stora proportioner.
Det känns sorgligt att tänka på hur många som väljer att låta sitt liv gå ut på att jaga ett utseende och ideal som ”passar in” i den allmänna uppfattningen om hur en perfekt människa ska se ut på ytan istället för att fokusera på och ta hand om det värdefulla ”inre” vi alla har och som är det enda som består även efter döden.
Kroppen är en tillfällig ”boplats” som vi lånar under våra livstider här på jorden och visst ska man vårda och ta hand om den på bästa sätt men i så fall för att hålla sig frisk och leva så länge som möjligt och inte för att ha ett perfekt ”skal” att visa upp för andra.
Men det är väl först när man känner sig verkligt och riktigt älskad för den man är som man kan och vågar släppa dessa krav och förväntningar på sitt utseende, och när man så gott som dagligen får höra att man är en underbar människa att leva med och dessutom ses som en av de vackraste för den personen (vare sig vågen visar 57 eller 61 kilo) så blir det här skalets yta helt enkelt oväsentlig.

Och apropå att ”röra på sig” så var vi faktiskt ute på vår första gemensamma skidtur igår och… vilken upplevelse !!
Jag som mer eller mindre avskytt snö, vinter och de flesta aktiviteter den för med sig upplevde nu känslan av att göra något roligt, nyttigt och givande tillsammans. Inget tävlande, inget hån, inga elaka  kommentarer om stil, utseende mm utan bara en lugn skön tur sida vid sida då man efter egen förmåga kände sig för och bara övade in balans och teknik för att få ut mest av själva känslan av rörelsen och aktiviteten.En kort och lugn tur anpassad efter våra egna ovana och vår 11 år gamla golden reterivers kroppar, bara för att känna efter hur det känns utan krav och press på att prestera. Längtar redan tills nästa gång  :) !

Men nu har yngste sonen vaknat och sambon är nog på väg hem ifrån jobbet så det är väl dags att få upp den här stora rumpan ur soffan och ta itu med lite andra sysslor innan vi ska ner till min mor på annandagskaffe tillsammans med släkt och vänner.
Ha en fortsatt skön vecka och var rädda om varandra !

Britta !!    :)