Nej, trodde inte att jag var det i alla fall men…?
Erkänner att jag ”fegade ur” häromkvällen och fortast möjligt tog mig uppför trappen, in i sovrummet och kröp ner tätt intill min sambo. Sådana gånger känns det extra mysigt att känna när han sluter armen omkring en och jag låg där och bara myspyste i värmen och tryggheten, förundrad över det jag just upplevt
Vi var som vanligt på väg att gå och lägga oss och gick omkring nere och släckte lampor, kollade om någon katt var ute, låste dörren osv. Alltså sånt som man gör när man ”gör kväll” så att säga. Vi pratade på som man gör om lite allt möjligt och minns särskilt att jag inte riktigt hörde vad han sa då jag för en kort stund koncentrerade mig på att blåsa ut ljusen i den femarmade ljusstaken. Man vill ju vara riktigt noga med sådant och jag bara vet att jag tog ljus för ljus och blåste ordentligt och naturligtvis började jag med det som var mitt ansikte närmast, annars hade jag bränt mig när jag fortsatte med de andra. Det är alltså en kandelaber och inte en med ljusen på rad, så för att blåsa ut alla bör man börja med det närmaste.
Hur som helst så släckte jag ljusen och alla lampor innan jag gick ut från vardagsrummet och gick sedan och satte mig på toaletten. Min sambo befann sig fortfarande i köket så jag lät dörren stå öppen eftersom vi fortfarande pratade med varandra.
Efter en liten stund var han färdig och talade om att han gick upp och jag svarade att jag också kommer alldeles strax. Han går uppför trappen och när jag är färdig med tandborstning mm släcker jag lyset på toaletten och i hallen och ska precis gå upp när jag ser i ögonvrån att det fortfarande kommer ett ljussken ifrån vardagsrummet.
Tänker att det är konstigt och kastar en blick in där och vad får jag se om inte att ett av ljusen i ljusstaken fortfarande brinner ????
Det är dessutom det som är närmast mig och det jag bara måste ha blåst ut först av alla !!!
Känner hur det först blir ”kortslutning” i hjärnan och fattar absolut ingenting. Står där och bara tittar på ljuset och det känns som om det i den stunden bara är jag, det brinnande ljuset och susandet från elden i kaminen som håller på att brinna ut som existerar.
Tankarna tar fart och jag inser att jag ju måste gå in och släcka ljuset innan jag går upp även om det känns som om det är det sista jag vill just då och för första gången på väldigt länge känner jag mig faktiskt rädd.
Försöker stänga av tankar och känslor och tar de få stegen in i rummet för att blåsa ut ljuset men känner mig hela tiden iakttagen och absolut inte ensam, vilket jag nog hellre önskat att jag gjorde
Känner hur det liksom kryper i kroppen och skyndar mig uppför trappen och till tryggheten i sovrummet.
Nu i efterhand ångrar jag att jag var såå feg och lät mig skrämmas. Varför stannade jag inte kvar och kände efter om jag kunde få någon känning av vem det var som tänt ljuset igen, men hela situationen var liksom så ”spöklig” och jag var så oförberedd på det hela.
Det var en helt annan upplevelse än den gången då jag faktiskt bad mormor att släcka ett ljus för att visa att och om hon fanns där vilket hon gjorde efter ett tag. Då kände jag mest förväntan och spänning och när jag en stund senare kom in i rummet som ljuslyktorna det då gällde stod och den ena slocknat kände jag mig inget annat än glatt överraskad.
Visst har vi på sistone märkt på både hund, katter och annat att det är fler än vi i huset men det har bara varit med en ”god känsla” (även om wilma ibland tyckt att ”någon” gott kunde få både lite skäll och morr) och något som vi ju känt under hela tiden från första dagen vi träffades. Vi har definitivt haft ”hjälp” av något/någon under hela processen som var innan vi blev ett par annars hade inte allt flutit på och fallit på plats så lätt som det gjort.
Så nog ångrar jag att jag inte stannade kvar istället för att smita iväg uppför trappen för egentligen var det ingen negativ känsla med det hela utan bara jag som lät ”instinkten” ta över och fly som ett skrämt djur.
Hade jag bara stått kvar, tagit ett djupt andetag och analyserat situationen så hade jag säkerligen känt av mer och fått mer info om vem det var. Till och med två av katterna låg ju lugnt och sov i samma rum så något ont och obehagligt var det inte utan förmodligen någon som de redan är vana att umgås med
Så nu är det väl bara att vänta tills nästa gång något liknande händer och hoppas på att jag har modet i behåll då för visst blir man nyfiken på vem det är. Har smsat en vän som så smått börjat jobba lite med sitt sjätte sinne och kanske kan den personen ge lite mer info om vad det handlade om.
Men nu är det dags att få på sig lite kläder och fortsätta att försöka få lite ordning på allt härhemma. Köket är på väg att bli färdigt och förhoppningsvis har allt kommit på plats till jul.
Ha det bra i detta underbara vinterland vi har just nu !
Britta
Brr..! Nu fick jag rysningar igen men ska försöka att tuffa till mig nästa gång ! Hihi ! Och tack än en gång !
Ja som jag sa så var det inget att vara rädd för och nästa gång hoppas jag att du litar på dina känslor och stannar kvar. Det var ju precis därför ljuset tändes för att du skulle få ett tecken på att du inte är ensam. Men förstår din känsla och obehag. Det är ju lätt att vara efterklok. Men nästa gång (för det kommer) så stanna kvar då och njut