lillasysterfix

Hej igen !

Helt otroligt att det bara gått knappt en vecka sedan sist. Brukar ju handla om månader mellan inläggen numer men tänkte att jag nu i väntan på att skjutsa yngste sonen till bussen lika gärna kunde kika in och skriva några ord.
Livslusten  börjar återvända så smått då vi nu äntligen fått klart med att det är här  vi ska fortsätta bo och leva tillsammans, åtminstone för några år framöver hoppas vi.
Har varit en lång, trög och påfrestande väntan på ett beslut om, var , när, hur, varför, vem  osv osv som skulle ta över och bo kvar här i huset men nu är det som sagt klart och vi kan pusta ut.

Kändes som om man levde i något slags vakuum under tiden vi väntade och man varken vågade eller ville göra något vare sig utom eller inomhus när man inte visste om man ändå skulle flytta inom en snar framtid eller inte.
Men det var säkert någon nytta med det också då det var en helt ny känsla för mig att uppleva. Har ju vuxit upp i den här byn och att känna att man ev skulle bli tvungen att flytta av ekonomiska skäl kändes overkligt och nästan ångestframkallande. känslolivet inombords gick upp ner som en berg och dalbana och vissa stunder kändes det som om jag kunde hantera det och tänka mig en annan plats på jorden som mitt ”hem”, medans jag i nästa stund, (särskilt då jag var ute på promenad med Wilma här i omgivningarna) såg mig omkring och bara kände ångest över att lämna denna plats.
Tog tag i mig ibland så att jag nästan fick svårt att andas. En otäck känsla av vilsenhet och meningslöshet fanns ständigt inom mig och framtiden kändes bara tom på något vis.
Att lämna det här huset, gården, katterna, hönsen och gemenskapen man har i byn kändes som att lämna livet och det var svårt att se något alternativ och någon ljusning bakom det om det ev skulle hända.
Det värsta var nog känslan av att svika löftet jag mer eller mindre gett till sönerna när det stod klart att jag och deras far skulle separera och jag/vi (för i det stadiet ansåg även min före detta att det var det bästa alternativet) flera gånger talade om att jag skulle finnas kvar här för dem och djuren som vanligt som väl är och alltid varit den största tryggheten för dem.
Detta var nog det som kändes starkast och kom över mig ibland som en känsla jag inte kunde stå emot. Tårar, huvudvärk och illamående blev något man nästan fick vänja sig vid under tiden då vi väntade på ett beslut som inte låg i våra händer. Så om det var ett straff för att jag sårat andra under hela den här processen så hoppas jag att jag avtjänat det nu och jag hade ändå inte kunnat göra annorlunda.
Tiden med denna känslomässiga press har satt sina spår och som det ser ut nu så gjorde den att jag drog på mig en kronisk sjukdom, eller att den utlöstes till fullo då jag väl egentligen alltid burit den inom mig.
Den heter Meniéres sjukdom och har med vätskebalansen i innerörat att göra och utlöses ofta vid stress. Den gör att man får yrselattacker som kommer ganska häftigt och kan hålla på i timmar vilket gör att jag blir liggande och kräks ett antal gånger eftersom blicken inte går att fokusera då det bara går runt runt i huvudet och det i sin tur gör att jag blir åksjuk.
Det bästa sättet att ta sig igenom anfallen är att försöka sova vilket jag lyckats ganska bra med de två senaste gångerna. Har haft tre attacker i år och hoppas att jag slipper fler. Det obehagliga med dem är att de kan komma när som helst och vart som helst och den senaste började till och med nattetid. Trodde inte att det skulle hända då man tycker att man borde vara lugn och avslappnad i alla fall när man ligger och sover men tydligen inte. Just då var det också extra mycket press jag bar på inom mig då bla yngste sonen skulle resa till Thailand i tre veckor med sin träningsklubb, oro över äldste sonens framtid, (hönsmamma kallas det),att hinna ordna med att ställa i ordning inför loppis i bystugan som vi skulle vara med på,  i kombination med denna ovisshet om huset och plus att vi skulle gå ut och äta med jobbet (kan räcka som press för en introvert människa )  :) !
Det var först efter den attacken som varade i sex timmar och även kändes av dagen efter som jag bestämde mig för att ta kontakt med sjukvården.
Hade ju läst och forskat en del på nätet innan och tyckte att Meniéres sjukdom stämde mest med det jag upplevde och tog därför med mig ett papper om det till det första besöket som var hos en distriktssköterska.
Tack och lov så förstod hon genast att det här inte var frågan om någon av de vanliga yrselsjukdomarna som tex kristaller eller att jag ev skulle ha en vaxpropp som första sköterskan jag talade med per telefon misstänkte, så hon hävdade bestämt att jag skulle få en läkartid. Hon var uppenbarligen lite irriterad över att jag inte hade fått det på en gång när jag ringde och förklarade mina symtom för den första sköterskan och på ett vis kan jag hålla med henne. Jag kände väl också så när jag fick höra att man inte kunde beställa läkartid utan att ha varit till en sköterska först vilket hon dessutom (den första sköterskan alltså) tydligen fick lov att upprepa för mig flera gånger trots att jag inte ens envisades eller gjorde anspråk på någon läkartid när jag förstod att det inte gick till så. ”Man måste gå den vägen förstår du” ! sa hon till mig flera gånger och med ett tonfall som om hon pratade med ett barn.
Men tack och lov så var distriktssköterskan mer förnuftig och sa att jag skulle ringa på måndag igen så skulle hon se till så att jag fick träffa en läkare. Så nu har jag gjort det och när jag förklarade mina symptom för honom så nämnde han Meniéres sjukdom nästan i samma stund som jag tog fram och tänkte visa honom papperet om det. Han gjorde några vanliga neurologiska tester och tog lite prover för att utesluta andra orsaker till yrsel och nu väntar jag på att han ska ringa om provsvaren. Han verkade dock ganska säker på att vi båda trodde rätt och sa att jag nog skulle få en remiss till öronmottagningen eftersom de är mer specialiserade på dessa sjukdomar. Det finns en viss hjälp att få, i alla fall för att lindra yrselanfallen men att hörseln försvagas för varje anfall och så småningom kan försvinna helt på det öra det gäller är inget man kan göra något åt. Man har ofta tinnitus på det örat det gäller vilket kan förklara det brummande ljud jag haft till och från i flera år nu på vänster öra. Under anfallen ökar det och senast lät det som om någon stod och stekte fläsk alldeles intill mig   så länge som det pågick. Ett starkt susande fräsande ljud som tack och lov går över när det slutat snurra och världen står stilla omkring mig igen  :)

Men nog om det, och något jag har bestämt mig för är i alla fall att inte låta detta styra mina tankar och mitt liv på något vis. Först kände jag lite att det var lätt att tänka, ”törs jag åka dit och dit”? ”tänk om ett anfall kommer då och där”? osv men så kan man inte leva för då skulle jag knappt gå utanför huset. Visst är det handikappande och jag kan ju tex inte köra bil när det pågår som värst (knappt ens gå rakt) men om det händer när jag är någonstans så får jag ta det då. Dessutom är jag sällan ensam numera vilket jag ju var väldigt ofta förr i brist på någon som ville och kunde följa med mig  ;)

Men nu har vårat liv som sagt fått ny energi och vi håller för fullt på med renovering av köket som vi hoppas ska vara klart till jul.
Kärleken har byggt ett hörnskafferi och klätt väggarna med halvhög pärlspont och i helgen blev det trista mörka furutaket vitlaserat så det händer en hel del nu. ÄNTLIGEN!!!!

Men nu är det dags att göra lite nytta för dagen och sen får vi se när jag återkommer. Lovar absolut ingenting numera  :)

Ha det !

Britta