lillasysterfix

Fick anledning att försöka lista ut vilket datum (i det här livet) vi träffades för allra första gången och kom på att jag kunde kolla upp mina gamla inlägg för att ta reda på det.
Det var den 10:de nov 2010  som jag med anledning av min onda axel gjorde ett besök hos honom i lägenheten i Backa bystuga där han bodde då, och att läsa detta nu ca två år senare väckte många olika slags känslor  :)

Trots den direkta och självklara kontakt vi fick då, så kunde jag vid det laget aldrig tänka mig att vi en dag skulle bli ett par. Att ha ett förhållande där det skiljer över tjugo år var nog något som bara möjligen hände i kändisvärlden enligt mig och då handlade det nog oftast om att få uppmärksamhet eller om pengar. Att det skulle kunna handla om något så enkelt och självklart som kärlek hade jag nog inte ens funderat över…nu vet jag bättre!
Det var ju heller inte frågan om någon ”kärlek vid första ögonkastet” för någon av oss men jag tror att vi båda var lika överraskade av den samhörighet och glädje som kändes i rummet från allra första stund när jag stod där framför honom och skulle beskriva mitt problem.

Det var i alla fall en otroligt omtumlande upplevelse för mig som är van vid att det tar lång tid innan andra lär känna mig och innan jag kan slappna av och vara mig själv, och jag minns att jag när jag kom hem igen pratade på oavbrutet om mötet med denna (enligt mig) ovanliga, fantastiska och positiva människa.

Jag var så upprymd av att ha träffat någon som verkade se ”rakt igenom” mig och min vanliga lite kyliga och blyga fasad så att jag bara inte kunde sluta prata om det. Minns att jag någonstans kände att ”stopp nu, det är ingen annan som är så särskilt intresserad av det här”  och att jag borde sluta prata men kunde bara inte. Min förra sambo har senare sagt att han redan då anade att det fanns något speciellt mellan oss, men som sagt så hade jag själv inte en tanke på att det skulle leda till ett förhållande. Ett förhållande och en relation jag inte trodde kunde finnas mellan två människor och allra minst hos två människor med en åldersskillnad på tjugo år

Hur som helst så startades något i mitt liv den dagen och sedan dess har det bara rusat på. Är idag tacksam över att axeln inte blev bra varken efter första eller andra besöket för annars hade jag aldrig vågat ta kontakt igen som jag gjorde ca två månader senare. Minns så väl hur nervös jag var för att ringa , tänk om han inte skulle komma ihåg mig, och tänk vad jobbigt att förklara allt igen men tack och lov så när jag väl samlat nog med mod för att ringa upp och börjat förklara vem jag var så hörde jag honom säga ”Ja just det! Det var dig jag blev så glad av!”

Tiden som sedan följde och som sträcker fram till där jag/vi  är idag är en lång historia och skulle ta många timmar att skriva, men kan ju säga att om det är så att man kan uppleva både ”himmel och helvete” på jorden så är det precis vad vi gjorde.

Kan också säga att vi tog en ”intensivkurs” i känsloupplevelser då alla, och då menar jag verkligen alla känslor fanns med under denna tid.
Glädje, sorg, längtan, saknad, lycka, ångest, förhoppning, hopplöshet, förvirring, visshet, osäkerhet, förtvivlan, ilska, frustration mm. mm.

Värst var det nog de gånger vi beslöt oss för att bryta kontakten, för vår egen skull (trodde vi) , för våra nära och käras skull, för att undvika den stora förändring som skulle behövas innan vi skulle nå det vi båda drömde och fantiserade om. Nu gick det visserligen inte mer än några minuter innan någon av oss tog kontakt igen men dessa minuter kändes som en stor, svart, oändlig  tomhet som egentligen inte går att beskriva med ord.

Från och med nu och i det här förhållandet kommer jag aldrig någonsin gå omkring och försöka dölja, undanhålla och stänga in något inom mig. Kommer alltid att vara ärlig och prata om allt och alla tankar som dyker upp i mitt huvud. Tänker aldrig gå och sura vara ”kryptisk” på det där viset som kanske är lite typiskt kvinnligt, att gå och förvänta sig att han ska förstå hur man tänker och känner om allt utan så fort något händer som inte känns bra prata och diskutera det för att komma fram till vad som gått snett och varför jag upplevt det så.

Att leva den typ av ”dubbelliv” som vi gjorde ett tag är omänskligt och något som vi  egentligen avskyr mest av allt båda två.

Aldrig mer !

Men nu tror jag inte att det kommer att komma några större konflikter eller problemlösningar oss emellan eftersom det nog är något som sällan sker mellan själsfränder. Man känner sig ju snarare mer som en än två så förutsättningarna för något storgräl finns liksom inte.

Visst kan vi vara oense om vissa saker ibland men det leder ju bara till en intressant diskussion där båda lyssnar på den andres åsikt och är det så att vi inte kan enas på just det området så accepterar vi bara att vi tycker olika där, och sen är det inget mer med det.  Inget tigande och surande efteråt där någon förväntar sig att den andre ska förstå varför och ge med sig, utan man släpper helt enkelt och låter allt det positiva omkring som vi ändå har vara det viktigaste !

Känns oerhört viktigt att ta vara på den tid vi får och jag känner verkligen tacksamhet över det varenda dag. Tackar för att jag fått chansen att uppleva detta nog tyvärr alltför ovanliga typ av förhållande och önskar att fler kommer att få uppleva det. Vad som händer sen, den dag det tar slut kan jag inte ens föreställa mig och hoppas att jag slipper försöka göra det än på många många år. Att den som blir kvar kommer att leva resten av sin tid som ”halv människa” är i alla fall något jag är säker på och jag har svårt att tänka mig att jag (om det blir jag) kommer att dela livet med en annan man någon gång?? Kan inte vara möjligt att man två gånger under en livstid skulle hitta någon som känns så bekväm och självklar att ha vid sin sida. Kanske ett särbo eller kompisförhållande av något slag, men inte ett där hela själen och hjärtat finns med eftersom den som har den andra hälften av dem redan tagit dem med sig till ”andra sidan” .

Var rädda om varandra !

Britta ♥