Kände bara att jag måste skriva några rader om tankarna som dök upp i mitt huvud nu när jag sitter här och just har hört sambons bil lämna gården.
Jag som alltid varit en människa som , kanske inte bara sett fram emot, men i alla fall inte heller haft något emot ensamhet. Nu sitter jag här och tycker att de åtta timmar av ensamhet jag har framför mig känns som en evighet. Trodde aldrig att man kunde känna så starka band (förutom till sina barn) och ha ett sådant behov av en annan människas närhet.
Tanken på det skrämmer lite, även om det väl egentligen mest ligger något positivt i den. Det är ju helt underbart att ha hittat sin pusselbit här på jorden men…..tänk om ..eller ska man säga ….när den försvinner ??…….VET att det är urdumt att tänka så.
VET att det är den absolut sämsta tanken att lägga energi på, men samtidigt så ligger det nog lite i människans natur. Att oroa sig !
Ska snart ge mig av ut i trädgården och låta tankarna vandra och hoppas att tiden går fort. Vet att jag ska vara tacksam för det jag har och det ÄR jag också.
Avslutar med en dikt jag skrev för några månader sedan. Har kanske haft den med tidigare på bloggen men just nu känns det som om den passar extra bra så det får väl bli en repris i så fall.
Den dagen
Om naturen får råda
och du vandrar vidare före mig
För vad ska jag då leva
och vem ska då älska mig
Den dagen känns nattsvart
som ett bottenlöst hål
Och morgonen därefter
som ett utbrunnet kol
Att vakna och veta
att du inte finns kvar
Kräver en styrka
som jag inte har..
…ha det bra och sköt om er !
Kram Britta ♥
Vacker och tänkvärd dikt Britta. Själv blev jag kontaktad av en som jag inte hört av sedan förra sommaren (ja hon hade samma fråga som övriga idag?) och hon hade en klar upp uppmaning om att man inte skulle gräva ner sig i tankar utan bara låta allt hända och sedan gå vidare. Inte lätt men låter klokt i alla fall. Vi kan ju ändå inte göra särskilt mycket åt det som händer.
Hur som helst så fick hon mig på bättre humör.