lillasysterfix

Only fools rush in…?

…….Ja, är det så….?… så måste jag nog erkänna att jag numer hör till dårarnas skara!
Dårarna…the fools …som gör saker utan att tänka sig för …som inte förstår sitt eget bästa….?
Men då måste jag också ifrågasätta…vilka är egentligen de riktiga dårarna…?
Är det de som väljer att stanna kvar i det de har bara för att ”det ska vara så” , för att det anses mest korrekt och för att det passar in i det ”sociala mönstret”…eller är det de som lyssnar till den där svaga men envisa rösten djupt inom dem …”talesmannen” för själen som vet vad de behöver för att må riktigt bra, för att njuta av livet och uppskatta varenda dag på det sätt som vi alla har rätt till och faktiskt kan få uppleva….om vi bara vågar !?
Ja…? Ju mer jag tänker så , desto tydligare verkar det för mig som om att det är de som borde kallas dårar ! The fools...de som lurar sig själva …!

Så hur man än definierar en dåre så har jag under det senaste året ungefär tillhört dem som försökt lura sig själv. Försökt tysta och stänga av den där rösten som envetet viskat att jag är på rätt väg, trots att den stred emot alla sociala normer, regler och pekpinnar om hur man som fyrtioårig kvinna ska leva sitt liv.
Man ska leva som man alltid gjort, med den man valde när man var ung trots att man drygt tjugo år senare utvecklats åt olika håll, upptäckt att man knappt har några gemensamma intressen kvar och känslomässigt hamnat mer på ett vänskapligt stadie.
Därför att det levernet passar in i mönstret, i ramen för det svenska samhället, för om man som jag nu gjort, som lyssnat till den där rösten och uppmärksammat alla tecken och  vägvisare , följt den berömda ”hjärtats väg”  och erkänt för mig själv att jag älskar och vill leva med en man som är tjugo år äldre än mig så får man räkna med att anses som ”a fool”, en dåre eller som någon som måste ha drabbats av en psykos av något slag!

Jo…det är faktiskt sant! En av reaktionerna jag fått pga det, är just att jag måste ha fått en psykos
Och är det så ?….så hoppas jag att den håller i sig länge länge….

Så hur beskriver och förklarar man något som känns så rätt och självklart för en själv samtidigt som det ses som så onaturligt, sjukligt och näst intill vansinnigt av många andra ?
Ja, jag har tänkt länge på det, och flera gånger försökt få till det här inlägget men inte lyckats.
Ska väl också tala om att vi även fått positiva reaktioner på det vi ger oss in i nu. Faktiskt övervägande positiva hittills och då främst från hans släktingar och vänner. Antingen beror det på att de helt enkelt är öppnare, mer känslosamma och mer storsinta människor,eller så beror det på att de känner honom väl och vet vilken varm, genomsnäll och god människa han är så att de tycker att så länge han är lycklig så spelar inget annat någon roll, som tex det här med åldersskillnaden.
Jag har också tänkt om det verkligen är någon idé att försöka förklara och beskriva något som är så stort och speciellt så att bara de som själva upplevt det kan förstå det?
De som känner mig och vet att det inte är likt mig att göra drastiska och uppseendeväckande saker kanske kan förstå? Jag som avskyr uppmärksamhet och utåt ses som en blyg, tyst och inåtvänd person.
Det här som hänt nu och som jag valt att göra är absolut raka motsatsen mot vad jag förväntas och till och med mot vad jag själv trodde att jag skulle våga ,så kanske kan jag hoppas på att bara själva handlingen är en bra förklaring för varför jag gör det ?
Jag kan bara inte missa det här trots att jag vet att det anses som ett felsteg och ett sätt att ruska om människor omkring på.
Något hastigt beslut är det heller inte, och absolut inte oövertänkt. Har väl aldrig i hela mitt liv tänkt över något så grundligt som det här. Det gäller för oss båda och vi har också försökt bryta kontakten några gånger men…med uselt resultat,  och till alla de som tycker att vi är dåliga och oärliga människor som faktiskt hållit kontakt ”bakom ryggen” på våra närmaste kan jag bara säga att jag hoppas att ni själva någon gång får uppleva krafter av detta slag och försöka stå emot !
Jag anser mig nog vara en ganska härdad, uthållig och tålig människa i prövningar och även en människa som oftast låter förnuftet styra. Har också varit bra på att hålla tillbaka mina egna önskningar och drömmar till förmån för mina barn men insåg till slut att här hade jag mött min ”överman”.
Det senaste halvåret ungefär har livslusten sakta men säkert runnit ur mig och när kroppen rent fysiskt började reagera på den längtan och självförnekande jag bar på bla genom eksemet som plötsligt dök upp runt ögonen så insåg jag att om jag överhuvudtaget skulle orka fortsätta finnas till för mina barn så var en drastisk förändring av situationen nödvändig. Tror också att de ”knölar” i brösten som visserligen visade sig vara ofarliga vätskefyllda cystor och som jag nyligen var in och ”tömde ur” uppstod av den inre press och stress det innebär att ständigt gå och sakna och längta efter en annan människa, en själ som man känner att man passar ihop som en pusselbit med.
Så detta är ingen oövertänkt, hastigt och naivt handlande och även om det sista man vill är att såra andra människor så kan jag inte se att vi hade något annat val?
Skulle kunna skriva mycket, mycket mer men får räcka så länge.

Återkommer så fort jag känner att jag vill och orkar. Hela den här processen med separationen har tagit enormt med energi och kraft, men jag hoppas att allt ska falla på plats till slut så att jag kan känna riktig inspiration till att skriva igen.

Ha det bra och sköt om er !

Kram Britta ♥