lillasysterfix

Igår kom mitt första nummer av tidningen Skriva i postlådan. Har ju precis blivit
prenumerant och det kändes såklart extra roligt när man tänkte att kanske.. kanske står det några ord om oss som fick hedersomnämnanden ?
Och man lär sig alltid något nytt, för nu förstår jag vad det innebär. Alltså att få just ett
hedersomnämnande…(jobbigt ord det där?  )  .
Trodde nämligen att det bara betydde att man ville tala om att man tänkt lite extra på ett par av alla noveller, trots att de inte var nog bra för att vinna.  Alltså inte att man också skulle få ett uttalande om varför de fastnat för novellen. En motivering till hur de tänkte när de bestämde sig för omnämnandet.
Därför blev jag glatt överraskad när jag slog upp sidan där man skulle kunna läsa vinnarnovellen och ser att vi fått omnämnande i text. Och detta var vad de skrev om min novell.

” En vändpunkt kanske aldrig kan vara så tydlig och viktig som i denna novell. Författaren beskriver på ett trovärdigt sätt en misshandlad kvinnas situation. Det finns något rationellt i tonen och det gör texten mer gripande än om hon broderat ut alla känslor. En novell som vi önskar att den som lever i en misshandelsrelation läser och sedan väljer samma väg som huvudpersonen Elisabet”

Jätteroligt att läsa åsikter om det man skrivit även om jag tänkte ett litet ..oopps! …när det står att det är trovärdigt utifrån en misshandlad kvinnas situation sett.

Kanske ska nämna här i alla fall, att jag själv aldrig varit i denna situation och skulle nog inte heller acceptera ens ett enda slag. Den enda typ av misshandel jag upplevt i mitt liv är väl när man bodde hemma och hade sina slagsmål med mellansyrran  Då kunde det gå riktigt hett till, men självklart så försvarade jag mig också, så något offer var jag väl inte då heller. Jag och äldsta syrran slogs däremot aldrig. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall, och vet inte riktigt varför eftersom det bara skiljer ett och ett halvt år mellan dem. Det är tre år mellan mig och mellansyrran.
Egentligen började slagsmålen med att vi bara skulle leka lite. Ska vi boxas? Eller! Ska vi brottas? Var något vi kom med förslag på till varann ibland när vi hade tråkigt.
Låter lustigt nu när jag tänker på det? Undrar hur vanligt det är att systrar får för sig att leka boxning eller brottning? Roligt var det i alla fall…åtminstone tills vi tappade humöret och ansåg att den andra gjort något fuskigt eller osjyst.
DÅ började hårstråna ryka, slagen hagla och tjuvnyp utdelas som lämnade blåmärken efter sig Ibland tog man sig loss och lyckades fly om man tyckte att man fått lite nog ,men det var ju bara att vända sig om och ta emot ännu mer när den då vanligtvis ännu mer uppretade syrran kom hack i häl.
Kommer ihåg en ”specialare” jag hade då jag flydde och tog då nämligen och öppnade en garderobsdörr i farten genom hallen vilket faktiskt då och då slutade med att syrran sprang rakt in i dörren med en smäll. Skojigt när det hände, men inte så skojigt när reaktionen på det skulle tas ut på mig
Ibland pågick bråken ganska länge och jag kommer ihåg hur trött och slut man var i hela kroppen efter ett slagsmål. Bra träning med andra ord ! Men för det mesta slutade det med att mamma fick absolut nog, och när hon blev riktig arg var det som att trycka på en knapp så slutade bråket.
Mamma var smart nog att inte bli arg för ofta och inte gapa och skrika i onödan och det gjorde ju att när hon väl sa till på skarpen, då infann sig respekten direkt.
När hon väl var arg var hon riktigt arg!

I alla fall så tror jag att det här med att skriva om svåra livssituationer, som jag faktiskt gör rätt ofta om jag tänker på det jag skrivit hittills, beror på att jag just haft en så trygg barndom, uppväxt och även vuxenliv.
Som om jag har ett behov av att tänka mig in i och ordna till det till det bästa för dem som är utsatta. ??
Tror i alla fall att det är det som gör att jag skriver om det?

Men nu skulle det här bara bli ett kort inlägg om…ja ni vet vad..det där långa jobbiga ordet, så nu tar jag och avslutar här innan det blir en hel novell om novellen

Har förresten jobbat idag och igår och med tanke på att jag nog sov sammanlagt ca två/tre timmar inatt så har jag känt mig lite ”yr i bollen” idag.
Kan säga att min Nalle Puh hjärna går på högvarv just nu, men så är väl livet ibland. Upp och ner för de flesta. En ljuspunkt är i alla fall just det som inlägget handlade om, blir alltid glad när jag tänker på att jag lyckades bli uppmärksammad som en av närmare tvåhundra skrivare.

Men ha det så bra så länge, så hörs vi nog snart igen!

Britta ∞