lillasysterfix

Idag har jag umgåtts med mig själv och en massa tankar om livet!

Började dagen med lite väl mycket,( och inser man i efterhand), dumdristig spänning. Skjutsade nämligen sönerna till skolan med sommardäck på bilen. Inte bra! Jag vet! Var verkligen glashalt på vägarna och åkte väl mer kana än rullade nedför en av de tvärare backarna här i byn. Men hade i alla fall förstånd nog att bromsa i god tid innan korsningen ut på riksvägen. Självklart tycker man, men fick höra av sambon att han gled ut en bit på riksvägen innan han fick stopp. ??? Visst är det konstigt att man inte tänker sig för mer i en sådan situation? Jag vet att det inte är snällt att använda uttrycket ”Typiskt karlar” men…?
Är det inte lite så? Eller är det bara just han det gäller? För att vi är olika personligheter helt enkelt? Vet inte, men får en känsla av att män i allmänhet liksom chansar lite mer, eller kanske inte ligger steget före i tanken lika ofta som kvinnor? Menar egentligen inget elakt med det, men det kanske är så rent genetiskt? För är det inte oftast också män som förorsakar bilolyckor? De chansar lite mer ….tänker…jag hinner! Eller så tänker de inte så mycket alls? ??Hm…ja vad ska man säga? Tycker i alla fall att det är jättekonstigt att man inte förstår att man måste ta det skitlugnt rent ut sagt och bromsa i goood tid innan man ska ut på en riksväg där det ju faktiskt kan komma en lastbil eller för all del en vanlig personbil också och PANG….så är man död! Och kanske har man till och med  orsakat en annan människas död!?

Men men..egentligen är det väl minst lika idiotiskt att överhuvudtaget ge sig iväg ut med en bil med sommardäck på i uppenbar frosthalka…så jag ska nog inte säga så mycket!
Sen kanske man undrar varför jag fortfarande åker omkring med sommardäck?
Och ja??….det låter jag vara osagt  

I alla fall så gick det ju bra eftersom jag sitter här, och tog mig alltså både dit och hem utan incidenter (vilket fint ord va?    ) och efter att ha eldat någon timme för att få upp lite värme i huset så gav jag mig iväg ner i skogen och hämtade lite granris. Därefter åt jag lunch innan jag gick ut och började med ”risandet”. Städade åt hönsen också och fixade i ordning deras lampa som ska värma dem i vinter.
Under dessa ensamma (förutom katter och höns som oftast håller sig omkring mig )  timmar hann jag med en hel del tankar om livet vi lever och när man går sådär och pysslar för sig själv så kan det bli ganska djupa funderingar.

För visst är det lite intressant det här med vem det egentligen är man lever för? Ja under barndomen är det väl( eller förhoppningsvis i alla fall ), för sig själv och sitt eget liv man lever? Gör det man vill göra, och har andra som tar det tyngsta ansvaret för en. Vet att det tyvärr inte gäller alla eftersom det finns alltför många barn som tvingas bli vuxna i förtid pga att de måste ta hand om missbrukande föräldrar och i och med det också yngre syskon, och sen alla dessa barn som är tvungna att börja arbeta så fort de klarar av någon syssla som hjälper till med familjens överlevnad.  Men i den bästa av världar så skulle alla barn ha en trygg och bra barndom och kunna ägna sig åt sin egen utveckling i form av lek, intressen och kompisar runtomkring. Sen blir man vuxen och får egna barn att ta ansvar för. Och när de vuxit upp kanske barnbarnen kommer, och sen är det dags att ta ansvar för och sköta om sina gamla föräldrar.
Så när lever man egentligen för sin egen skull ?
Kanske låter som en konstig tanke och  är det inte just det som är livet? Att få egna barn och se dem växa upp och i sin tur få barn och sen ägna sig åt att vårda och älska sina föräldrar på samma sätt som de gjorde när man själv växte upp!?

??
? Eller ?

Kanske borde man ta för sig lite mer för sin egen del? För även om barnen är ens största händelse och glädje i livet så är man ju fortfarande den där andra människan också!
Inte bara mamman/mormodern/dottern!
Utan helt enkelt Jag också ! 
Man kanske måste tänka efter lite ibland och tänka!
Lever jag livet såsom jag faktiskt skulle önska just nu?
Lever jag på ett sätt som jag mår bra av och i och med det orkar vara alla de där andra ”jagen” till 100%?
Eller behöver jag förändra något trots att det kanske skulle skaka om andras liv för ett tag (vilket ju är oundvikligt om man inte lever som eremit i en stuga i skogen någonstans ) men göra det just för att det kanske skulle så att säga löna sig i slutändan?
Att den där jag skulle bli mer ”närvarande” och kunna dela med sig mer av sin livsglädje lycka över att helt enkelt finnas till 
?

Ja ni! Djupa funderingar det här!
Men livet går ju egentligen så fort och har så otroligt mycket att erbjuda om man bara ser till att ta för sig av det medan man har chansen och naturligtvis gärna tillsammans med andra som vill samma saker.

”Delad glädje är dubbel glädje” sägs det ju! Och ja,visst stämmer det väl ?
Tror faktiskt att vi överlag är lite dåliga på att ta för oss av livet. Ses väl som lite fult och själviskt att våga göra det. Det ska stretas och gnos på i samma gamla banor därför att det alltid har varit så. Varför skulle man förtjäna något bättre?

Men nu är det dags att ägna sig åt lite matlagning ! Har ju ett par för mig värdefulla individer omkring mig som behöver lite näring så att de kan växa och bli stora så att de i sin tur kan skaffa…..hihi! Okej! Ska inte gå in på det nu ! Hörs kanske imorgon!

KRAM
Britta