Vet inte riktigt varför jag valde den här bilden men det är nog ungefär lite såhär jag känner mig när jag jämför mig själv med hur stor del av alla människor omkring mig som har facebook 
Jag har haft, eller varit med i det… eller vad man säger, men slutade …? Ja nu minns jag faktiskt inte när men det är väldigt längesedan. Började blogga istället strax efter att jag gått ur och hur länge har jag haft bloggen ? Ja vet faktiskt inte riktigt, men måste vara långt över ett år i alla fall ?
Vet inte heller hur länge jag var med i facebook men några månader var det nog, och i början tyckte jag att det var hur bra som helst.
Tyckte det var trevligt att kunna ha kontakt med t ex kusiner som man träffade max en gång per år annars, och dessutom få lite inblick i deras vardagsliv vilket man ju sällan pratade om när man väl träffades.
Men allteftersom tiden gick så började det på något vis kännas mer och mer ytligt och …ja nästan lite beroendeframkallande att gå in och läsa det senaste som hänt i ”facebooksvännernas ” liv.
För var det egentligen så intressant att läsa att någon ”sitter och dricker lite vin och tittar på tv” eller ” har köpt ett nytt täcke idag” eller ” ska ut och gå en promenad med hunden”….osv osv!
Njae..! Började så småningom tycka att det inte gav så mycket, utan snarare bara blev ett stressmoment som tycktes ta mer och mer tid av mig.
Sen kände jag också att det började bli alltför socialt för mig. Ja det kan nog låta konstigt! Hur kan det anses socialt att sitta ensam hemma och skriva några ord på datorn?
Jo därför att man ju ibland mer eller mindre blev inbjuden till folk eller fick förfrågningar om man ville vara med och göra det …? Och träffas där och där och ….ja ni vet…umgås som vanligt folk gör helt enkelt och som de flesta tycker är jättetrevligt och njuter av
Och inte nog med det så började ju vänförfrågningarna komma in och på något vis så kände jag att jag nöjde mig med de närmaste som jag hade (typiskt introverta mig ) så det var bara stressande att ha förfrågningar som låg och väntade, särskilt när man visste att man riskerade att stöta ihop med personerna nere på ”stan” eller så ,med tanke på den storstad man bor i och vad skulle jag säga om de undrade varför jag inte bjudit in dem ?
Sen kände jag också att skrivutrymmet inte räckte till utan att jag ville dela med mig av betydligt mer tankar och funderingar än vad som tilläts där, så när jag förstått lite mer om vad en blogg var och att vem som helst kunde skaffa det, dessutom gratis, så var det inte svårt att bestämma sig för att gå ur detta fenomen som kallas facebook.
Och jag har inte för en sekund ångrat att jag gjorde det måste jag säga! För säga vad man vill om det, men det ÄR ett stressmoment även om man kanske inte upplever det som sådant just när man är ”mitt uppe i det” så att säga!
Visst kan jag förstå att folk tycker det är roligt, men som sagt, då ska man vara en social och utåtriktad människa som gillar att dela med sig av sitt liv och att ta del av typ hundra andras vardagsbestyr.
Ett tag sågs det inte som så konstigt om man inte var med men nu…! VA är du inte med i facebook?
De kunde lika gärna säga ! ”VA behöver du inte äta mat för att överleva?”
Ja så känns det i alla fall när man nämner att man inte är med i detta som alla ”normala” människor ägnar sig åt dagligen.
Men nu har jag ju aldrig riktigt känt mig som normal, ”en i mängden” och som ”alla andra”..? Oj, lät nog skrytsamt det där men var inte menat så. Men har aldrig trivts i större grupper av människor, utan mest längtat efter ensamhet efter skola och senare i livet arbetsdag.
Men som jag brukar säga! Det är tur att vi är olika! För hur skulle de se ut om alla helst var för sig själva och gärna undvek andra människor?
Vem skulle då vilja arbeta med alla serviceyrken te x? Vore ju lite jobbigt om man skulle behöva springa och leta efter kassörskan som gömt sig i något hörn i affären när man ville betala!
Men nu måste jag se till att komma i säng. Tänker inte få några senare vanor bara för att jag inte (vad jag vet just nu i alla fall) har något jobb att gå till imorgon.
Så sköt om er nu och njut av en stunds ensamhet eller sällskapet på facebook innan ni svävar in i drömmens land
Ha det gott!
Britta