Ja det var vad gårdagens promenix ner till marknaden resulterade i. Och tro´t om ni vill men inte ett enda godisinköp idag 
Tydligen så har marknadsknallarna nu förstått hur populära dessa tröjor är så i år säljer de något som i alla fall liknar originalet så att säga. Det är ju inte riktigt den där ”äkta” stickade pippitröjan i bomullsgarn utan en tunnare variant av acryl men men… för 200 kr kan man inte klaga tycker jag.
De jag hittat på nätet har kostat mellan 8 och 12 hundra och det är ju lite annat det för en fattiglapp
Sitter i alla fall just nu och myser i min tröja och pyjamasbyxor ( enligt min egna regel som säger att man på söndagar får gå i pyjamasbyxor ända fram till 12 om man vill ) och den känns hur gosig som helst. Gillar den skarpt redan och duger gott tills jag och om jag skulle komma över en annan till ett rimligt pris. Eller kanske till och med sticka mig en egen ? Eller när den där trisslotten ”plötsligt” dyker upp ni vet
Promenaden ner till marknaden gick bra och blev ju en upplevelse i sig , i alla fall i mina mått mätt! Vi introverta har ju inga större krav på dagliga händelser och evenemang så för mig kändes det värdefullt och givande att under promenixen få möjlighet att stanna och prata med två och..? jag vad ska jag säga? Två och en halv person! ? Det var nämligen så att den första jag mötte var en man med en hund som jag hejade på lite snabbt när jag i rask takt passerade dem, och när jag hunnit förbi ett par steg säger han ”Hej Britta” men fortsätter gå och jag vänder mig såklart om och tittar en gång till för att se om jag känner igen honom men eftersom vi båda rör oss ganska snabbt ifrån varandra och han inte säger något mer utan bara ler och fortsätter så blev det i inte av att jag heller stannade och frågade vem han var. Det är ju lite pinsamt också att inte känna igen folk som uppenbarligen känner igen en själv. Vad ska man säga? ”Hörrudu vad heter du?” Eller? Så nu vet jag fortfarande inte vem han var men funderade på det ett tag medan jag gick. Rösten hade något bekant över sig men jag kunde liksom inte placera honom. Förmodligen någon jag inte sett på många år men eftersom han verkade lika ”blyg” som jag så blev det ju inte att vi stannade och pratade heller.
Får väl se om jag stöter ihop med honom igen någon dag? Känner i alla fall igen hunden nu
Nåja, sen hann jag inte så långt innan jag kunde släppa tankarna på honom då jag mötte ännu en hund, ja med en matte också naturligtvis. Och den här gången stannade jag för en kort pratstund eftersom hunden var en sån där glad liten en som man inte kunde låta bli att hälsa på. Viftade på svansen och ville nästan klättra upp i famnen på en precis som om jag vore hans allra bästa kompis som han inte sett på hundra år ungefär
Det är ju lite charmigt med just hundar att vissa är så fulla av glädje och kärlek så att man känner att de inte vet vad de ska ta sig till för att kunna visa det nog.
Katter är ju, om man får säga så , lite ”klokare” liksom och läser av och avvaktar lite innan de bestämmer sig för om de gillar en eller ej. Hundar verkar inte ha den självaktningen och sådana som den här skulle det förmodligen vara hur lätt som helst att stjäla om det nu var det man var ute efter? ”Älska mig älska mig” var väl vad han strålade ut, eller snarare ”Jag älskar dig jag älskar dig, låt mig få komma upp i din famn”. Lite ”blåögda” helt enkelt!
Efter prat och gosstunden med hund och matte ( ja inte något gos med matte alltså:) ) så knallade jag vidare. Vädret var ju helt underbart även om det blåste ganska kallt på vissa ställen. Gick efter gamla järnvägen som går parallellt med riksvägen så långt det var möjligt och det kändes riktigt bra att ta sig fram fortare med sina ben än vad bilarna i kön uppe på vägen gjorde. Det var faktiskt så att bilkön sniglade sig fram minst ett par km ifrån själva samhället och det var skönt att slippa vara en av dem. Nu skulle jag visserligen ändå inte ha gjort misstaget att ta den vägen eftersom man som ”lokalbo” vet hur det brukar vara och kan andra småvägar som tar en fram fortare men ändå. Efter ett tag blev jag dock tvungen att gå upp på riksvägen men tack och lov så behövde jag inte gå långa sträckan där vilket var ganska obehagligt då det kändes trångt, och den mötande trafiken hade solen i ögonen. Hade tänkt att gå längre där men när jag insåg att det längre fram även var ett staket som skulle göra att det blev ännu trängre en bit så bestämde jag mig för att vika av helt och gå ner mot Siljan där jag visste att det i alla fall förut funnits en stig som man kunde följa ända fram till båthamnen i Rättvik.
Och det stämde tack och lov så det blev ju bara ännu mysigare att gå där i skogen längs Siljans strand och ha trafiken på behörigt avstånd istället. Jag gick hemifrån vid kvart över elva och vid tolv när kyrkklockorna ringde på andra sidan sjön var jag framme vid båthamnen Stannade till lite och tittade mot kyrkan och tänkte på vilken vacker bygd vi bor i egentligen. Kom också att tänka på att jag skulle ha en båt som kunde ta mig till jobbet istället för bilen som kostar så förb. att åka med och förstör miljön dessutom.
När jag nästan kommit fram till samhället och gick längs ån sista biten fram till centrum satt det en äldre man på en bänk där och matade minst hundra gräsänder som flockade sig omkring honom.
Jag tog då en liten omväg och gick bakom honom istället för att inte skrämma iväg hans kompisar. ”Jaha, du vill inte skrämma dom” sa han och sen fick jag en liten pratstund även med honom. Han sa att det var hans dagliga nöje att gå dit och mata änderna och lät nästan lite generad över det och sa ursäktande att det väl var ett enkelt och billigt nöje. Jag svarade med att det väl var ett värdefullt nöje och att han ju gjorde en välgärning som matade dem, och det verkade göra honom glad och han höll försiktigt med.
Om han bara visste vilken förståelse jag har för hur betydelsefullt det är för honom att ha det som sin dagliga rutin på äldre dar. Jag skulle ju för fasen själv kunna leva ett sådant liv nu, och då är jag säkert 35-40 år yngre än honom Det var i alla fall en givande pratstund och han berättade lite om änderna och hur alla kycklingar i år försvunnit, förmodligen tagna av någon gädda trodde han.
Så att vara introvert är alltså inte att gå och vara livrädd för att prata med folk utan att man verkligen uppskattar samtal som dessa på tu man hand liksom. Sen måste jag ju säga att äldre människor oftast är de mest intressanta och givande att prata med. De har ju en djupare och mer erfaren syn på livet och vad som verkligen är värt något och det gillar jag.
Men nu måste pyjamasbyxorna snart av och dessutom har jag inte ens släppt ut hönsen. Det var ju en riktigt frostig morgon idag så de fick behålla värmen i huset ett tag. Har ju inte startar någon värmelampa åt dem än.
Så ha en bra söndag nu och kom ihåg att det egentligen är ”vilodagen”
Britta